Vi är i Kabuls utkanter och jag blir stucken i hjärtat, inte i hörnet eller av något trubbigt, utan i form av en kniv som borrar sig in längst där det gör som mest ont. Hon heter Faria och är sju år. Uppe på en kulle bor hon med utsikt över den dammiga afghanska huvudstaden. Med en framtid som är lika ljus som natten och i våra ögon inte är någon framtid överhuvudtaget. Men där hon kommer emot mig i det sena eftermiddagsljuset är hon det renaste och mest hoppingivande som finns på denna jord. Ansiktet av ett oskyldigt och soldränkt barn. Utan historia, utan morgondag mitt i ett enda stort ögonblick.Där på härbärget bor hon. Hon lägger sin hand i min samtidigt som hon tittar upp mot mig. Jag vill bära henne och krama henne till världens ände och dit en annan ände börjar. Men allt jag kan göra är att le ett sorgset leende ifrån hjärtat och hela vägen upp. Sedan lägger hon min hand på hennes huvud och vi sätter oss. Tolken kommer och jag pratar med Faria, livets mest oskyldiga ansikte. Hon har precis börjat skolan. Hon berättar om sina vänner. Om allt de gör på rasterna. Och om att hon saknar sin pappa som är död. Jag säger till henne att jag är hennes nya vän och aldrig kommer att glömma henne. Hon vrider sig i lyckorus i from av skratt klart som vatten från världens renaste källa. Plus en barnkropp som studsar upp och ner i glädje.
Sen måste jag gå vidare innan mörkret kommer. Hon vinkar när jag går ner för backen. I samma ögonblick vet jag, jag kommer aldrig att se henne igen...
Distans i inlägg: 15 kilometer
Total distans: 30975 kilometer