Verkligheten är så overklig så att den inte riktigt går att ta in. De sandsvepta bergen som liknar melankolin i en vacker kärleksfilm tillsammans med apache-helikoptrarana i den dammiga eftermiddagsluften. De sargade ansiktena hårt sammansvetsade i krigets färger. Allt detta är som en overklig mix när vi passerar sönderbombade gator och ruiner av det som en gång var hus och lyckliga hem.Och efter några minuter möts mina uppspärrade ögon av dansande män i en lokal med gröna väggar. De dansar ruset av sig. Tillsammans i en cirkel på väg bort från heroinet. Och längs med väggarna sitter andra män, ihop sjunkna med glas-artade blickar som att världen inte längre angick dem. Någon trummar på en trumma och rytmerna flödar in i de dansande männen. Dansen mot framtiden.
Vi är på ett avgiftningshem för narkomaner. Det sägs finnas över en miljon missbrukare i detta land som har ungefär 30 miljoner människor. På vägen in i lokalen har jag fått lämna av mig mina cigaretter och förundras efter någon timme att abstinensen hos dessa heroinister inte visar sig tydligare. Min abstinens är på väg, rusar fram och dunkar i pannan.
Kanske ska jag frigöras i dansen med männen i cirkeln. Eller kanske är dessa människor starkare än mig efter ett helt liv i krig där döden kommer i form av en röd lapp med rea-pris. Jag är i Afghanistan där folk skiter i Malboro lights för att de har viktigare saker att tänka på.
Afhganistan där livet varken är en rättighet eller en skyldighet.
Utan ett privilegium där abstinens efter Malboro lights är som att försöka skära sig med en sked i handleden och sedan klaga på att det inte blöder.
Helt värdelöst och ett tecken på svaghet på en plats där svaghet kan vara lika med undergång...
Distans i inlägg: 4590 kilometer
Total distans: 30960 kilometer