Efter tre veckors intensivt planerande, hundratals mail, frustration, glädje, väntan och ännu mera väntan har drömmen gått från planering till verklighet. Det definitiva beskedet fick vi när visumen hämtades upp två timmar innan stägningstimmen var slagen på ambassaden i Oslo. Och när vi hittade någon som över huvudtaget flög till Kabul som ville ha oss ombord på planet.Så nu återstår praktiska packnings-lekar, där allt måste väljas två-tre gånger innan det får åka i den lilla ryggsäcken. Kameror väljs med ännu större omsorg, diskretion eller storlek och hållbarhet är det som balanserar på linan. Och alla kläder med amerikanska symboler försvinner oavsett hur sköna de är. Alla Converse skor göms undan då det är de enda märket av skor jag äger, så att jag inte av ren vana traskar ut med dom och i Kabul får påminnelsen i form av en hotfull blick och därför måste irra runt i jakt på ett par nya skor.
Kärleken till fotografins innebörd bubblar i mig, känslan av att möta fält och nya människor. Pirret över att vara där historien skrivs. Allt det där är större än rädslan som inte är närvarande, dels för att planeringen är bra, kontaknätet stort och schemat i princip spikat för varje dag. Och även att jag för första gången åker tillsammans med en journalist.
Det blir en turbulent resa, men det blir en bra resa. Jag känner det i magen och i hjärtat.
Annars hade jag aldrig bordat planet mot Kabul på måndag.
Nu:
festpåse chips, soffa och en cigarett...
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 26370 kilometer