Jag har alltid varit en flykting. Föraktat ställen jag stannat på för länge. Flytt vardagen för nya platser. Som att det varit en flykt från mig själv. Aldrig tidigare har jag åkt tillbaka någonstans. Alltid har jag varit rädd för att bli hemma blind. Så väl med som utan kamera. Det är så jag är där jag nu sitter på planet till det Kenya som förlöste min fotografiska bana. På en bädd av röd sand spottade någon ut mig och sa till mig att du är fotograf, du kan göra det här på riktigt om du verkligen vill.Resan tillbaka till Kenya är på något sätt ett eldprov. Att fotografera det jag redan känner efter mer än ett halvår där under 2009. Men trots att jag förbereder mig för det som väntar mentalt. Och vet vad som väntar blir det ändå som ett slag i magen från världens vassaste knytnäve.
Efter transport med FN landar jag mitt i öknen 50 kilometer från den somaliska gränsen. Mitt i ingenting. Är detta helvetet är jag för första gången rädd för att dö, tänker jag tyst när jag går i den 40-gradiga värmen.
Klockan har ännu inte passerat nio på morgonen.
Trots att jag vet att människor dör här, i ett av världens största flyktingläger kan jag inte värja mig. Jagade blickar möter mig så fort jag stiger ur bilen från konvojen med militärer och hjälporganisationer. Spruckna berättelser sprängs som chockvågor i mig. Om ondska. Om uppgivenhet. Om mänskliga handlingar som inte hör hemma bland människor.
Hur mycket kan en människa utså innan denne ger upp?
Hur många mil orkar mänskligt lidande färdas innan det blir för mycket?
Kameran jobbar på högvarv. Svettkörtlarna skriker efter vätska för att kunna svettas och inte förtvina i detta sandiga helvete. På något sätt är det värre att återvända. För allting är inte längre lika naivt utan jag vet vad som väntar. Jag har lärt mig hur en döende människa andas. Hur apatiska och traumatiska ögon tittar på verkligheten. Jag vet idag hur ondska luktar och hur fort en människa förblöder. Därför måste jag på plats där i solen lämna en bit av mig själv. Skapa ett tomrum någonstans i bröstet som inte släpper in något av det jag ser. Inte ett för stort utrymme så att jag blir känslokall. Inte heller ett för litet så att jag bryter ihop och inte kan göra det jag är där för. Utan lagom, som en skiljelina mellan det vackra i mitt liv och det fula utanför.
Och dessa arma människor som flytt från ett krig mitt ute till detta ingenting skapar trots sin misär en tro på framtiden. För deras kamp för överlevnad måste betyda att livet är starkare än döden. Annars hade de redan varit döda allihopa. Just därför måste jag fortsätta att återvända.
Komma tillbaka till dessa platser tills gott besegrat ont. Och inga offer för orättvisor finns att skåda. Varken genom kameralinsen eller hjärtats skottglugg...
Distans i inlägg: 535 kilometer
Total distans: 26367 kilometer