Sista sucken innan det inte kan göras något mer. Planet lyfter om ett dygn och jag känner bubblorna i magen. Ner via Etiopien och vidare med hjälptransport ut i öknen. och flyktinlgägren i Dadaab. Röd sand, dålig mage och oförglömliga möten. En kamera på varje axel.Efter kaos i en vecka där allt händer på en gång är det snart dags att inse att det inte går att förbereda mera. och med ivägskickade reportage, fakturor och mail så känns det förbannat härligt att lämna den hårda trästolen och den lysande skärmen. Med på resan utöver packningen följer en rapport på flera hundra sidor som måste läsas in. En härlig ursäkt för att inte behöva samtala med personen bredvid i de trånga utrymmena på planet när man ibland inte vill vara social utan måla upp bilderna av det som kommer att hända.
Reportage från Bangladesh är nu ivägskickade. Och jag kan släppa de jag var med om där. Som att ett sträck är draget över dåtid, nutid och framtid. Framförallt kan jag bana ut vad som är vilket.
Men först väntar regniga promenader på höstiga gator i ett stockholm som jag börjat förälska mig i. Nutid när det är som bäst...
Distans i inlägg: 6716 kilometer
Total distans: 25832 kilometer