Jag stirrar i passet på väg till flygplatsen. Stämplarna är inte så vackra. Men alla ger mig känslor. Lycka, sorg, smärta. Alla dom där stämplarna som har kommit till de senaste två åren sen jag började jobba med fotografi. Min väns pappa sa till mig att den där kameran måste ha bevittnat en del saker. Ibland tänker jag att mycket av det som hänt ligger lagrat i en del av kameran. Jag berättade att de flesta vätskor förmodligen har varit i kontakt med den där kameran. Översköljd med champagne för att nästa dag bada i blod.Jag har varit på väg i två år. Jag vet inte hur det påverkar mig att åka iväg med kameran. Bara att det påverkar mig. Natten innan avfärd har jag alltid en ångest och undrar vad jag håller på med. Varför jag inte stannar på en plats och är glad över det som finns runt mig. Sen är jag uppe hela natten. Ofta full för att åka direkt till flygplatsen med en känsla av att vilja dö.
Sen kommer jag fram och det är som anspänningen släpper. Som att hela jag släpper och rinner ut i en lugn flod som flyter mot sitt mål som om det är det naturligaste i hela världen.
Efter att ha jobbat i Södertälje hela sommaren stannar jag upp. Tittar vad som finns runt mig. Sen åker jag till göteborg och fotograferar. Innan jag skiter i allt och åker tillbaka till Turkiet för att röka vattenpipa och bli kallad morbror av min systers barn. Det slår mig att jag är på väg utan kamera för första gången på två år.
Sen är jag hemma i fem dagar, har ångest i en natt och drar till Ryssland med sömndruckna ögon. Nio år efter world trade center bombades med två flygplan sitter jag i ett igen. Samma procedur. Varför?
Några timmar senare sitter jag på en rostig öststatsbuss och känner.
Varför inte…
Distans i inlägg: 8384 kilometer
Total distans: 19001 kilometer