Det var nästan precis ett år sedan. En somalier vid den kenyanska kusten ville sälja mig en pistol ifall jag skulle bli överfallen. Det var eftermiddag och jag hade inte så stor lust att köpa pistolen även om det var en lockande tanke att avrätta den ondska jag precis hade sett. Istället för pistolen gav mig somaliern några minuter senare en bunt med kvistar. Han pekade och på en blandning av arabiska och engelska fick han mig att förstå att jag skulle stoppa kvistarna i munnen.Egentligen var det bara att titta på somalierns mun.
Han såg ut som en botanisk trädgård.
Så kvällen kom och timmarna gick och jag försökte tugga i takt med de somaliska männen som nu hade samlats runt oss. Strävheten på tungan, avkopplingen i själen efter tiden i flyktinglägret. Den var en bassäng av honung. Jag hade precis kommit tillbaka till civilisationen efter veckor på ett tältgolv efter ett reportage om kenyanska flyktingar fast i moment 22. Jag fortsatte att tugga. Fast i moment 23.
Hög på khat i en främmande stad.
När jag inte kunde sitta still längre vandrade jag ut i den kenyanska natten. Mombasas skymning var fortfarande ung och min kamera hängde som ett perfekt objekt för varje vettig och hungrig människa. Kanske skulle jag ändå köpt pistolen, undrade jag när jag hade villat bort mig och befann mig i stadens ytterkanter efter många steg i olika riktningar.
En pojke kom fram till mig. Stirrade på mig som om han aldrig hade fått mat. Och förmodligen var det så för hans kläder var trasiga och det gick mellan ruset att skymta hans utstickande revben. Så vi bestämde oss där i den mörka gränden att gå till en affär och handla. I dörren när vi kommit fram utan att jag vet hur då pojken ledde vägen, fick han inte komma in. Men efter ett leende med gröna rester av plantan jag tuggat på kom vi in till sist.
Så vi stod där och han plockade det han tyckte var nödvändigt. Mjölk och bröd. Jag frågade om han inte ville ha choklad eller godis. Han skakade bara på huvudet. Sedan gick vi ut och han sa hej då med ett trasigt leende. Kvar stod jag, fortfarande hög som ett hus utan att veta var jag befann mig. Så jag gick. Gick i raseri. Förbannad över världen. Över utstickande revben. Över giriga händer. Över ännu girigare män bakom skrivbord och konstaterade att gång är bättre än en pistol.
För att skjuta någon är som att skjuta sig själv i slutändan.
Men att gå i raseri, det är upploppet på livet, kapplöpningen mot det som gör ont eller den som gör ont. Och där finns det bara två val. Att kämpa och segra. Eller att dö och gå under.
Att jag sedan tappade bort minneskortet där i min påverkade hjärna och aldrig fick fram bilden på pojken i gränden är egentligen en bisak.
Men i skrivande stund har jag precis fått ett uppdrag om en månad i en gränsstad mellan Kenya och Somalia och kommer att passera Mombasa på vägen dit. Kanske kommer jag se pojken igen.
Kanske inte...
Distans i inlägg: 12 kilometer
Total distans: 10617 kilometer