
Jag har aldrig varit här tidigare, men får två gånger på denna dag äran att köra dit. Centrum är som en utbrunnen bil med bara en massa byggnader men utan folk. Och människorna, de få som passerar ser ut som klenoder från andra tider. Med åttiotals frisyrer smyger de fram, hårdrocks motiv på de svarta tröjorna från grupper som dött och återuppstått igen, nu med skillnaden att sångaren har färre hårstrån än rynkor.
Det är fascinerande. Att bakom en inbromsing från en huvudväg och en lätt rörelse på ratten, hamna i en annan värld. Där skyltarna på alla affärer hänger kvar sen sist det begav sig, med snirkliga bokstäver ungefär som neonskylten inte fanns då den sattes upp. Och allra minst times new roman eller något annat typsnitt. Och rkingliga skyltar över bageriet hänger som en mysig påminnelse om medeltidens handelsmetoder där folket inte kunde läsa och fick se efter symboler för att hitta rätt.
Alla verkar välkomna av byggnader att döma. Men välkomna till vad. En liten småort som urholkas och lämnar kvar de som aldrig fick för sig att ta vägen någonstans. Eller de som aldrig ville hamna någonstans annat än där de var.
Skiljelinan mellan dåren och geniet är i Gnesta är smalare än någonsin.
Jag lyssnar på en gitarrist som återvänt från Haag. Trycker av kameran och fastnar i hans melodi. Och lyckas övertyga mig att ställen som Gnesta kommer att överleva tidens gång.
Om än för bara några minuter innan han slutar spela och verkligheten slår tillbaka. Svenska små samhällen är dömda till undergång.
Sen sätter jag mig i bilen och åker tillbaka till Stockholm. Och känslan av att ha rest i tiden är lika påtaglig som tyska dårar med husvagnar på vägen.
Helt fullständig...
Distans i inlägg: 224 kilometer
Total distans: 9223 kilometer