Mitt i mellan livets mellangärde stod jag. På en öppen gata som inte längre var öppen. Den spruckna asfalten syntes inte längre. Och vem var jag, att komma dit och försöka förändra något. Det var som att röra med en tesked i en enorm gryta av död. Den spruckna asfalten syntes inte, för den var täckt av kroppar, förvridna, uppfläkta och svällande med en lukt som lade hela Port au Prince under sig.Döden och livet, en skrämmande kombination när man är precis i dess mitt i mellan.
Efter dagar utan sömn, mat och vatten frågade jag mig
inte längre hur nästan 300.000 människor kunnat dö inom loppet av några minuter. Jag tänkte inte heller på att det förmodligen var en av tidernas största tragedier. Jag tänkte inte alls. Utan överväldigad av kraften i människan förstod jag att tankar inte hör hemma på detta kaosets hemmaplan. För att se dessa människor, haitier som redan innan gick på sina knän, sjunka ännu längre ner, det gick inte att rättfärdiga, inte ens
i naturens egen logik och rättvisetrappa. Och att se dessa människor ändå på något sätt inte vara tillintegjorda, utan resa sig upp trots att de hade varit enklare att låta döden krypa in genom ögonhålorna. Inte heller det var något som fungerade i den mest komplicerade och långsökta tankekedja. Nej tanken har ingen plats, inte heller förnuftet när ögonen bevittnade förlossningar hos kvinnor som själva var döende och gav sina sista krafter till att pressa ut livet innan de själv gick i döden, eller ett barns krossade kropp i ens egna händer med ögon från detta barn som stirrar in i mina egna. Att tänka då är som att tända stubinen och låta hjärtat brinna upp och hjärnan sprängas i bitar.
Alla dessa människor som på så kort tid passerade förbi. Vissa till undergången, vissa till räddningen, alla de som försvann från mitt synfält bärandes på någon släkting, på sitt barn eller
bara gåendes på jakt efter något. Mina bilder hjälpte några av dessa människor, jag måste tro på det. Mina händer la om sår, höll krampande händer när benen som tillhörde dessa händer
sågades av och förstörde drömmen om en pojkdröm som fotbollsproffs, det är förbannat mycket viktigare än bilderna.
Nu idag är det ett halvår sedan allt det där hände. Och jag önskar jag kunder resa tillbaka i tiden. Men det kan jag inte. Istället bär jag alla dessa ögonblick som forsande floder och är
idag inte samma person som jag var innan den 12 januari. Det är min systers födelsedag men nu är det denna händelse som för alltid kommer att förknippas med detta datum.
Jag tittar aldrig på bilderna därifrån. Men en bild som jag aldrig tog plockar jag fram åter och åter.
Söndagen efter skalvet, då jag gick på gatan i gryningen och såg en hel stad vara på väg till gudstjäns som skedde på öppen gata. Alla dessa människor i behov av själavård som går på gatorna i de finaste kläder som de har grävt ut under rasmassor. Som får mig att glömma att det är vid avgrundens rand vi befinner oss i.
Detta stolta folk, haitierna, det är denna bild som finns i mig av er. Och det är viktigare än tagna bilder och alla handlingar som gjorts av hjälpande händer. Hur ni bar och än i dag bär er med värdighet trots att allt tagits ifrån er.
Jag tänker på er varje dag, åter och åter igen, och kommer förmodligen att göra så tills dagen då jag själv dör...
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 8999 kilometer