Natten då jag stegade ur hemmifrån Söder och kysste baby lätt på pannan där hon låg i vacker sömn håller i sig. trots att det är nästan 15 timmar senare.En gul bil står på gatan. Motorhuven är öppen och det rycker från kablar och helvete där innuti. Jag och den turkiske mannen har precis puttat den repade renaulten genom halva stan föra att kunna ringa på någon som kan det här med bilar. För inte är det vi, radarparet i den gassade solen kan något om saken. Och dessutom, mannens armar är som russin och han har inga tänder, så jag tar åt mig äran över att ha pressat den sista av energin ur mig så åbäket har kommit framåt.
Resan började redan på flygplatsen att urarta. Arlanda som lovar en massa grejer, vackra saker, nya platser och allt det där vi alla redan vet om. Döm då av min förvåning där jag sitter tröttare än en avgrund i dödsriket. När någon buffar till mig på axeln och vill ställa några frågor. Att vissa människor inte har vett är inget nytt men att de för att få ihop till lönen som utgår från provision, väcker döda resenären för att fråga om de åkt miljöbil till flygplatsen eller om de har köpt något snask i taxfreen, det är likadant som att såga av sig benet samtidigt som man går. Lika befängt som osannolikt.
Killen står där och rabblar en massa frågor och när han slutat förpesta natten funderar jag på att stämma luftfartsverket för brott mot mänskligheten. Men istället ropar en glad röst ut från högtalarsystemet att planet är försenat och inte kan bordas förrän om några timmar. Klockan fyra på morgonen. Alla turkar och en blond tjej suckar högmält. Jag försvinner in i rökrutan och suger i mig en pinne men vill mest fråga den slickade mannen bredvid mig var han har köpt sin, världens äckligaste parfym.
När jag konstaterat av att jag lider av rastlöshet på heltid så slungas vi in i planet där jag ännu mera kan konstatera att jag på dubbel heltid aldrig ska flyga med barn om jag någonsin får några. För de är överallt, det känns som att de kommer upp från facket i stolsryggen där broschyrer visar leende människor. Och deras skrik, de studtsar genom cockpit så att det för tankarna till tyska ravepartyn där alla önskar att de vore påtända av lsd för att slippa tänka på den äckliga djn vid båset som spelar musik lika vacker som skit.
Kort sagt, jag vill mörda varenda skrikande unge ombord, eller främst deras äckliga föräldrar.
Fem timmars sömnlös resan genom ett europa som vaknar med uppfällt långfinger landar vi i istanbul. För femte gången får jag ta av mig skärpet så att byxorna kasar ner och jag tänker att jag måste äta mera. I trans går jag, utan att se, men hamnar vid gaten och sjunker ihop på en stol och somnar till då jag återigen vaknar av någons skakande hand.
– Du måste komma ombord nu, säger en man från flygbolaget så mjukt han kan.
Jag ruskar liv i mig själv och staplar till gaten, lämnar fram boardingkortet då en söndersminkad kvinna tittar på mig som om min biljett var något jag själv skitit ut.
– Det här planet ska till Izmir, du ska till Dalaman, säger hon från bakom alla hundra lager av makeup.
Två timmar senare är jag vid samma gate och låtsas boardingkortet är en kniv och hugger det i den sminkande kvinnans hand.
På planet sitter jag i mellan två medelålders män som även de har världens äckligaste parfymer. Men de är i alla fall tysta. Jag vill inte prata med någon. Vilket blir svårt då jag väntar vid bagagebandet när vi landat och min väska inte dyker upp. En man med walkietalkie gestikulerar vilt som om han guidade in ett flygplan till hangaren, mot mig och skriker att jag ska följa honom. Vilket jag gör, för jag är så trött att jag hade följt med vem som helst som hade bett mig. I ett nafs befinner jag mig på en annan terminal. Och min väska ligger där som ett öppet sår på rullbandet. En kvinna vid informationen ler och pekar till busshållplatsen.
– Där är alla bussarna till platsen du ska, nästan viskar hon så att ingen ska höra vad hon säger och kunna kalla henne för lögnare.
För det står inga bussar där i den jäsande solen. Bara en turkisk man som börjar prata om tysk ligafotboll. Egentligen är jag intresserad av fotboll. Men inte nu och framförallt inte i form av någon slagpåse i de nedre regionerna av det tyska seriesystemet. Men mannen ger sig inte och till slut vill jag sjunka in i asfalten och smälta där tills det blir kallt igen om några månader och jag kan återuppstå i annat tillstånd. Mannen har precis berättat leende att jag missat min buss och att nästa går först om åtta timmar. Så istället hamnar jag i den gula bilen med den havererade motorn.
Efter puttandet fixar någon motorn och jag betalar det skinflådda priset av 80 dollar. Jag hämtar nyckel, stannar vid första bästa affär, tittar på en ful väggklocka som säger att det var 16 timmar sedan jag kysste baby på pannan.
Sen dricker jag upp sexpacket öl från affären på världsrekordtid och somnar i kalsonger på det kalla kakelgolvet i lägenheten.
Vaknar när det är mörkt. Tänder en cigg, ringer baby och får tillbaka känslan över att älska mitt liv...
Distans i inlägg: 2662 kilometer
Total distans: 5801 kilometer