Fethieye är på nyheterna på BBC. Samma dag vi ger oss av är platsen den varmaste på jordens yta. Vi går i skydd av kvällen, det är 42 grader varmt. Vi vandrar den Lyciska vägen, 55o kilometer genom bergen. Vi går en femtedel, men ändå. Jag går i flipflops som redan ger mig skavsår innan vi har kommit fram till första stoppet. Och i min väska finns två kameror och vatten. Jag är dömd till en vecka av samma kalsonger.Fötterna blöder redan, tistlar och vassa stenar går igenom det tunna gummit på sandalerna. Jag försöker barfota men det blir bara ännu mera ett resultat av hur impotent min hjärna har planerat den här vandringen.
Räddningen kommer när en skoförsäljare dyker upp och säljer mig ett par förfalskade converse för dryga hundralappen. Vi kan nu öka tempot, jag och min kompanjon som jag träffade i Kenya förra året och där jobbade med i liknande förhållanden. Även han har problem, hans dyra vandringskängor har börjat lossna i sulorna på grund av värmen. Men han avstår converse-skor. Vänligt men bestämt. Och dessutom i Kenya slutade det med att jag irrfärdades runt i Mombasa med en somalisk man efter att ha tuggat Khat på jakt efter mig själv.
Efter två dagar lämnar vi turismen bakom oss och vandrar högre upp, temperaturen faller något och mina converse har redan spruckit och jag tänker på hur lycklig jag är som får betalt av vandra på en av världens vackraste platser. Även om det är den varmaste platser och även om mina fötter har börjat svullna och ta sig an en konstig färg.
Vi forcerar fram. 20 kilometer per dag. Med stopp hos någon vänlig människa i ett hus som egentligen inte borde finnas i dessa terränger, som ger oss lunch. Sen går vi tills kvällningen. Ända tills dag fem då jag inte kan längre. Mina fötter går nu inte att få i skorna, de har svullnat och trampdynorna påminner om fluffiga dunkuddar hårda som sten. Några turkiska män bjuder oss på Raki i ett vindskydd på en öde strand. Jag dricker rikligt och somnar där med mina svullna fötter, med myggen marscherandes över min kropp.
Sista sträckan trasslar jag in mig i taggbuskar och svär ut min ilska, där i 35 graders värme, med massakrerade fötter, när taggar och kardborre från buskar fastnar precis överallt på min kropp. Tydligen har jag gått fel väg upp till den gamla Lyciska huvudstaden. Så när vi senare på dagen öppnar våra symboliska öl som legat i väskan och skakats under snart en vecka, är de lika varma som en bastu, men ack så goda. Då tänker jag, för att jag är värd det.
Vi har slutfört en vandring där det känns som jag vandrat bort från mig själv och tillbaka i det vackraste jag har sett. När jag sedan går till bussen som ska ta mig tillbaka, funderar jag på om min gångstil får tankarna till någon som blivit våldtagen och haltar fram utan att veta var det gör mest ont, eller någon som har skitit ner sig och knappt kan sätta ner foten för obehaget.
Mer hinner jag inte tänka förrän jag återigen tänker på alla fantastiska turkar vi träffat längs vägen och undrar om det inte är bland de snällaste människor jag någonsin träffat.
Förmodligen är det så...
Distans i inlägg: 190 kilometer
Total distans: 5991 kilometer