Det värker en del i ryggen. Mest för att jag tvingas sitta dubbelvikt, då datorn placerats i ett hörn av rummet för att kunna koppla upp sig mot grannens internet. Efter tio dagar till sjöss känns det märkligt att saker som internet ens existerar. Tankar ombord på ett skepp blir mer primitiva, hur ska jag hålla kameran torr, när får jag sova, vad händer om jag faller överbord mitt i natten.Och framför allt, hur ska jag hålla fri lejd för att inte spy ner något viktigt.
Att plåta på sjön är märkligt. Det är lite som en dåres dans med sig själv. Det finns inga utrymmen att gå vidare till om bilderna inte blir bra, det finns inga fristäder om om jag inte blir bra. Allt som finns är ett stort ingenting av skummande vågtoppar, och mitt i detta vakuum, en båt som känns försvinnande liten när den gungar i den piskande vinden. Det är som det är och det finns bara ett alternativ om jag inte vill vara med.
Att hoppa överbord.
Men regnet och den iskalla tempen får det inte att bli ett lockande alternativ. Istället är det masterna som lockar. Där kan jag klättra upp, hänga mig i selen och låtas gunga med tills jag antingen kräks eller hittar friheten av att vara till sjöss.
Jag väljer det senaste och vill nästan tatuera in ett ankare i pannan.
När vi slutligen anländer till Stockholm hänger jag där, 42 meter ovan mark, kanonerna bränner iväg 21 skott och varje utav dom får masten att kännas som en enorm dildo. Och just när jag vant mig vid känslan av hur underbart det är att vara där. På toppen av leksaken, aktör i Dead Prez gamla hiphopdänga Mind Sex och med blåsor på händerna, då ska jag i land.
Några timmar senare smyger jag ut ur lägenheten i natten. Stockholm är inte vaket förutom någon trashank och irrande taxichaufförer som drömmer om mjuka sängar. Där flanerar jag, på väg till Arlanda, sjösjuk av land, för en ny resa mot bergen i Turkiet.
Nu med extra stora påsar under ögonen och en av tjära illa åtgången kamera i väskan...
Distans i inlägg: 772 kilometer
Total distans: 3139 kilometer