Efter en veckas avskildhet vet jag inte riktigt hur mycket jag tänkt på henne. Tillsammans med min dator, fragmenten och mina bilder har det skapats något slags vakuum inuti. Det är alltid samma mönster efter en resa.Först intensivt arbetande, sedan hemkomst och det där sköna av det första för att sedan bytas ut mot någon långdragen transitson där ingenting känns på riktigt.Och sedan blir jobben färdiga och deadlinen passeras, och då kommer jag till den här punkten. Vakuumet där alla upplevelser inte blir yrkesskador utan riktiga känslor av vad som egentligen hände där på resan.
Jag tänker på henne nu. Kanske är hon död. Läkarna sa att hon inte hade långt kvar. Att hennes aids var långt framskriden och tuberkulos härjade fritt inuti hennes utmärglade kropp. Jag ser hennes ögon. Hur de stirrar på mig utan att jag kan säga till henne att allt kommer att bli bra, för det kommer aldrig någonsin att bli bra för henne.
Om hon har tur så klarar hon några dagar extra. Om hon har otur, några veckor.
Helst av allt skulle jag vilja ruska om alla omständigheter nu, som gjort det där mot henne. Men det kan jag inte. Istället cyklar jag hem genom stan och inser att det är Kristi Himmelsfärd. Jag sneglar upp mot himmelen och undrar vart Kristus egentligen tagit vägen.
Försöker vrida cykel uppåt men lyckas inte.
Utan efter en stund rullar jag nedför på Götgatan.
Det faller ett lätt regn.
Distans i inlägg: 16 kilometer
Total distans: 1006 kilometer