Helgen börjar med några steg en tidig morgon tillsammans med bakfylla mer stinkande än en skunk i helvetet och ett stockholm där jag tänker för första gången på mycket länge att här är lika vackert som någon annan stans. Inga människor utan bara luft att andas utan att låta saker vara komplicerat. Något kvarlämnat från gårdagen dröjer sig kvar på marken, en tidning fladdrar i vinden och avföring från någon som inte hunnit, inte har något att hinna till eller som bara skiter på dig, mig och allt annat där i mellan. Svänger upp runt hörnet på Götgatan och två dekadenta män öppnar halvliggandes dagens fylla som ändå verkar försenad trots att kockan inte passerat halv åtta, i form av en finländsk öl. Förmodligen hade de behövt 100 liter vodka ur en tunna för att återställa sin normala nivå.Jag behöver krig för att återställa min.
Inne på pressbyrån köper jag tidningen, en kaffe och sätter mig i solen och läser. Jag läser om Bangkok. Och tänker att jag ska sluta skrapa på mig nu i maj och bara låta mig själv vara. Men ju mer jag läser om lägret för demonstranterna och desto mer känner jag röken från bränderna på bilderna. Några minuter senare sitter jag i köket med en andra kaffe och börjar maila ut potentiella uppdragsgivare, kolla flighter och några minuter senare har jag uppdrag som i alla fall betalar min satans biljett dit.
Godspeed fuckface.
Sedan händer inget.
Förutom att jag träffar upp människor från Italien och den enes kusin bor i Bangkok men har lämnat stan för all skottlossning. Jag vill hångla upp alla turister som tittar på vaktavlösningen vid slottet. Inte för att jag gillar dom utan för att jag känner hur nerven av rastlösheten får sitt kokain, sitt pulver i form av ett rus som går ut på att inte inte ha något rus.
Och sedan åker jag ut till några vänners landställe och målar om en båt, dricker öl och slutar tänka. Förutom med en kamera på axeln, är det havet och båtarna som får mig lugn och otänkbar. Men båten blir klar alldeles för snabbt och jag rusar barfota i sommarvärmen till närmaste internet för att boka min biljett. Jag hade rusat barfota till Sibirien för att hitta ett internet just då om någon hade krävt det. Ruset, glädjen, extasen, det forsar fram, frustar, rusar som en handgranat genom ryggraden.
Jag får min återställare.
Jag får mitt krig.
Sedan förlöper kvällen på landet med ett hopp om att livet i Sverige kanske kan bli drägligt och inte bara vara mörker och istid i själen. Och jag inser att jag 24 timmar senare kommer att stå i ett gatlopp med en kamera på axeln. Det kittlar i magen. Samma mage som vill vända sig ut och in och låta det där ute komma in, köras runt,spottas tillbaka och göra allt heligt fucked up. For life eller tills det exploderar.
Utanför fönstret står jag men min vän och röker i kvällen. Allt känns osanolikt vackert och jag somnar med ett leende tillräckligt långt för att räcka till Bangkok tur utan retur.
Några timmar senare sitter jag under solen som precis gått upp bakom en massa jävla moln. Jag sätter mig på gårdsplanen och känner hur någon skriker på mig. Från mig. Till mig utan att jag kan värja mig. Från mig.
Det är som att jag är upproret i Bangkok, bara det att det har slagits in med en påle i min strupe och jag är det som brinner och försöker värja mig för allt vad tygen håller.
Jag har varit rädd tidigare innan avfärd. En rädsla och en oro att saker och ting inte kommer att förlöpa smidigt, att jag kanske ska bli skadad eller att allting bara kommer att gå åt helvete. Men innuti har känslan av att åka alltid kännts rätt. Och då känns inte helvetet som en plats att förfasa inför. Men nu, där på gårdsplanen känns helvetet närmare än tidigare och rätt ett ord som jag inte kan relatera till.
Jag känner mig inte stark.
Jag känner mig som ingenting.
Jag är världens minsta människa.
Jag är rädd. Förkrympt och inte alls redo att under sju dagar vara på helspänn och hela tiden ligga två steg före verkligheten när jag mest nu behöver ligga två steg efter den. Jag tänker på min goda vän som sa till mig att jag skulle singla slant och sedan se spontant hur det kändes. Det är ingen bra ide. För det känns aldrig bra att åka iväg och inte veta hur något kommer att gå. På Haiti var jag fruktansvärt rädd, men jag visste att jag gjorde rätt. Nu där på gårdsplanen med en tiokrona i min hand med kungens plufsiga ansikte på behöver jag inte ens singla slanten för jag vet att jag inte är redo att åka någon stans.
Det gör bara så förbannat ont att inse det.
Jag tänker på James Nachtwey och när han berättade för mig i sin lägenhet om rädsla och att alla har den men det handlar bara om hur man kontrollerar den. Och hur han la handen på min axel och sa med sin mörka röst:
– Ibland Jacob, när man inte kan hantera rädslan på grund av olika omständigheter då måste man ge vika för den och låta saker bero, det är så man växer som människa.
Jag förstod honom inte då, men där på gården i gryningen känns det som en sanning jag kommer att bära med mig.
När morgonen kommer känner jag mig som avföringen på trottoaren 24 timmar tidigare och skulle behöva den där tunnan med 100 liter vodka för att antingen göra ett reningsbad, tända eld på skiten för att värma mig i ångorna eller bara ha något intensivt att fästa ögonen på.
Istället går jag ner till vattnet och sätter mig i en eka och ror frenetiskt tills jag får blåsor med blod i händerna.
Jag får mitt krig till sist. I vattnet en mulen söndag vid Färingsö.
Och trots att jag känner mig som en stor förlorare där på slagfältet kan jag inte låta blir att känna att jag har vunnit en osynlig seger.
Även om den gör ont överallt och jag aldrig vill vinna på det viset igen...
Distans i inlägg: 70 kilometer
Total distans: 1076 kilometer