near the town where we were living
was an old abandoned farm
every year we'd plant an orchid
in the shelter of it's arm
to protect us from the madness
of the future still to come
it will be like this forever
i will keep you safe from harm
Den ryska skogens böjda björkar hänger över vägen. Bakom finns distansen, kilometer av mark med små infallna hus och människor som alla på den mäktiga m9an bara passerar på väg mot något annat. Framför ligger Seliger, lägret som hyllats av Norges största massmördare och som är dolt bland dunkel och mysticism. In i skogen, djupare, minibussen undviker ytterligare ett bortsprängt väghål, vi penetrerar fiendeland, längre in, bortom all räddning tills återvändon är utom räckhåll.
När kvällen tar över söks våra väskor igenom av bryska uniformerade män vid entrén. Vi får får våra id-brickor och kommer in på lägerområdet. Samma område som ingen av de 20.000 lägerdeltagarna får lämna när de väl kommit in. Rakade skallar sitter i vaktbåset med militärbyxorna instoppade i höga kängor, svarta T-shirtar pryder deras muskulösa kroppar och texten lyser från deras ryggtavla med stora vita bokstäver: Jag kommer aldrig låta någon ta mitt land.
Vi väcks på morgonen med nationalsången som ekar ut över detta gigantiska lägerområde som påminner om Roskilde eller ett scout-läger med eldar som hela tiden brinner. Men som under ytan är en sektliknande hjärntvätt. Här slussas deltagarna runt på olika föreläsningar med tydliga propagandistiska tecken, om de inte kommer i tid slängs de ut och portas för all framtid. Här gråter majoriteten när de väcks på morgonen, rörda av att höra sin egen sång om ett Ryssland för ryssarna. Här föds tanken om att vara mer värd än någon annan. Men även här finns det bland alla 20.000 människor, en hjälte i den lilla människans förklädnad. Han heter Said och kommer från Grozny. Ryssarna sprängde sönder hans barndomshem, tvingade hans familj på flykt och har idag stämplat in ordet "Tjetjen" under fliken "etnicitet" på hans ryska pass.
Said vill att vi kommer och hälsar på. Och berättar om journalistiken och dess kraft att förändra, i Grozny, i Kaukasus och genom alla världar där i mellan. Han tror på förändringen. Med hjälp av det fria ordet och den oberoende tanken vill han skapa något som alla får plats i.
Någon dag senare står en folkmassa samlade runt en boxningsring, etniska ryssar med blåa ögon och rakade skallar som alla ska upp i ringen, med uppumpade bröstkorgar och käkben så perfekta att Hitler hade varit avundsjuk. Och så står där en tanig och lång kille i jeans, med bruna ögon och svart hår. Said, 19 år på väg att slunga rasläran åt helvete. Jag lägger handen på hans axel och säger att jag tror han vinner. Jag hoppas, men innerst inne tvivlar jag när jag ser överarmarna på hans motståndare.
Någon lånar ut ett par kortbyxor till Said och ögonblicket senare står han i ena ringhörnan i denna MMA-match som precis ska börja ute i den ryska urskogen. I andra ringhörnan står en blåögd ryss från St Petersburg. Publiken tystnar i ett kollektivt sista andetag. Vinden susar bland björkarna. Och så pang. Domaren drar igång matchen. Saids annars så lugna blick, byts ut mot ett frenetiskt svart mörker. Hans händer vevar som att han höll på att drunkna och publiken sätter kvällsluften i vrångstrupen när deras ariska hopp någon minut senare ligger utslagen på det blåa golvet. Said jublar. Hans tjetjenska vänner jublar. Jag jublar.
Och för några ögonblick visar världen sin godhet och rättfärdighet.
Sen faller mörkret och några timmar senare vaknar Rysslands ungdom åter upp med tårar över kärleken till fosterlandet. Det är en ny dag i främlingsfientlighetens vagga.
near the town where were living
was a warm and fragrant smell
of the orchid we had planted
now a forest tall and well
what a statue to our greatness
what a story to tell
the'll remember us forever
they'll remember how we fell
Distans i inlägg: 3259 kilometer
Total distans: 151970 kilometer