Help, I have done it again
I have been here many times before
Hurt myself again today
And, the worst part is there's no-one else to blame
Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
And breathe me
Tidig morgon och vägen har lett fram till det afrikanska Treriksröset där Ghana, Elfenbenskusten och Burkina Faso alla möts. Här bryter en 37-årig kvinna guld. Tillsammans med de övriga av byns kvinnor har hon förvandlat de gröna fälten till ett månslandskap genom att gräva stora hål till underjorden. Bombkratrar som är flera meter djupa och som förbinds med andra likadana kratrar genom underjordiska gångar. Det är här hon lever. Det är här hon kommer dö. Det är här hon klättrar ner med risk för att väggarna ska rasa in och begrava henne levande. Tillsammans med ormarna som gömmer sig för hettan ovan jord samsas hon i det klaustrofobiska utrymmet för att hämta upp jord. Samma jord som hon sedan silar genom vatten från hålets botten.
Har hon tur hittar hon guld-fragment som kan köpa henne ytterligare lite tid.
Hennes mage värker efter en operation där stygnen fortfarande är färska. Egentligen ska hon inte utföra det tunga kroppsarbete som det innebär arbeta tolv timmar om dagen i denna vansinniga sysselsättning. Egentligen borde hon inte jobba här överhuvudtaget. Hon skulle ha uppföljningsbesök på ett sjukhus med vita väggar och doft av rengöringsmedel och tavlor med lugnande motiv på de nymålade väggarna. Hon borde sitta i en mjuk fåtölj och titta in i en lika mjuk doktors ansikte som säger att allt kommer att blir bra.
Men i verkligheten finns ingen sådan doktor att tillgå här.
Varje år rasar några av tunnlarna in och tar livet av kvinnorna här. För männen får inte tillträde till guldfälten. De bringar otur och jag har fått övertyga kvinnan att jag inte är en man av otur för att kunna besöka henne. Sedan hon började arbeta med guld har flera fått sätta livet till och bli levande begravda. Paniken kommer när jag tittar ner i hålet och försöker förstå vad det innebär att dra desperata andetag utan att någon luft kommer och istället fylla lungorna med röd jord tills det inte längre finns något kvar. För ett ögonblick ångrar jag mig att jag kommit hit, tänk om jag för otur med mig? Tänk om en tunnel rasar in för att jag har varit där? Tänk om kvinnan skadas på grund av mig?
När jag lugnat mig något ger jag kvinnan den karta med Panodil jag har i min magväska. I hopp om att hon kommer att kunna sova några nätter framöver utan värk från magen. Varje tablett i kartan är förmodligen värd mer än vad hon tjänar efter en dags arbete här. Jag tittar på värktabletterna. Och känner att jag vill svälja allihopa samtidigt för att bedöva mig själv.
För just då tänker jag på världen som en plats utan framtid. En plats där guldutvinnarna aldrig kommers att bära ett guldsmycke, där vägbyggarna aldrig kommer ha råd att köra på vägarna och där byggnadsarbetarna aldrig kommer få tak över huvudet. Men när kvinnan ler några ögonblick senare förbyts denna svarta solnedgång mot något annat.
En ljus natt är i antågande…
I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found,
Yeah i think that I might break
I've lost myself again and I feel unsafe
Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
And breathe me
Distans i inlägg: 853 kilometer
Total distans: 143269 kilometer