There is a child sleeping near his twin
The pictures go wild in a rush of wind
That dark angel he is shuffling in
Watching over them with his black feather wings unfurled
The love you lost with her skin so fair
Is free with the wind in her butterscotch hair
Her green eyes bloom goodbyes
With her head in her hands and your kiss on the lips another
Dream brother with your tears scattered around the world
Sist jag var i Afrika var strax innan jul. Då för att rapportera kring rättegången av mina fängslade kollegor och vänner i Etiopen. Innan det, tre månader tidigare var jag vid Afrikas horn för att dokumentera kring den humanitära katastrof som pågick där och som fortfarande river upp djupa sår i området. Nu är det dags igen. Som en repris av ett uselt tv-program.
15 miljoner människor riskerar att svälta ihjäl. 1 miljon barn är akut undernärda och ett inbördeskrig rasar mellan rebellerna som störtat landets president och den regimtrogna militären. Livet och döden i samma andetag där luften håller på att ta slut..
Jag packar väskan, trycker in extra många resorb och vattenreningstabletter. Håller extra hårt kring hjärtat för att vänja det vid smärta. Slänger in en extra flaska djungelolja i den halvtrasiga ryggsäcken. Går ytterligare en runda i skogen med hunden och lyssnar på träden som susar mot den gråa aprilhimlen.
Jag åker till min syster och grillar, målar om de vita knutarna på mammas hus och löper kilometer efter kilometer i den klara luften. Träffar vänner som hänger ut genom ett fönster i vårvärmen och röker samtidigt som vi höjer våra glas och skålar för att ha det bästa året någonsin.
Jag tar det för givet. Varje dag. Ända tills idag. Dagen innan avfärd och de två dagar som passerar innan jag återigen är i öknen längs en landgräns där 50000 trasiga flyktingar redan passerat. På flykt. Från krig, till en svältkatastrof på en av den afrikanska kontinentens mest ogästvänliga platser. Där kommer jag att stå, med kamerorna under våta handdukar så att de inte smälter då det kommer att vara 45 grader varmt. Och försöka koncentrera mig och inte ta in alla syner som möter mig för att inte gå sönder. Jag kommer att tappa tron på mänskligheten flera gången om, få tillbaka den, tappa den igen för att pussla ihop mig och jobba vidare under total vätskebrist med en önskan om att finna ett litet träd eller annan växtlighet som kan skänka lite skugga. Jag kommer att bränna sönder skinnet i nacken, få skoskav och lägga undan mina egna behov när jag ser andra människors förutsättningar. Jag kommer att inse att jag har tur som kan åka därifrån när jag vill.
Och på något märkligt sätt kommer jag känna att jag inte vill vara på någon annan plats just då och släppa alla tankar på hemma och kamouflera mig med sanden och den heta solen. För att slutligen känna, det är här jag hör hemma. Det är här jag är…
Don't be like the one who left behind his name
'Cause they are waiting for you like I waited for mine
And nobody ever came…
I feel afraid and I call your name
I love your voice and your dance insane
I hear your words and I know your pain
Your head in your hands and her kiss on the lips of another
Your eyes to the ground and the world spinning round forever
Asleep in the sand with the ocean washing over...
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 136610 kilometer