Vi sitter fyra personer i baksätet på bilen. Det som skulle bli en fridfull resa till landets huvudstad visar sig blir en mardröm på heltid. Allting börjar tidig morgon innan solen har gått upp och en man står och varvar sin bil på högsta varvtalet under 10 minuter precis utanför mitt fönster som inte är något fönster utan bara ett trasigt myggnät. Jag vägrar somna om bara för att jag inte kan och stiger således upp när solen precis lättar från horisonten.
Sen ska vi, jag och de sex personer jag jobbat med under veckan, tränga in oss i en personbil bil och åka trettio mil. Men vad alla har verkar har glömt är att det även ska med bagage för 100 människor. Så därför får vi således inte plats. Jag frågar varför vi inte kan lasta på takräcket istället. Chauffören bara tittar på mig och säger på bruten franska.
"C'est impossible"
Det är omöjligt.
Varken mer eller mindre. Efter två timmars tystnad där ingen kommer med något förslag utan tror att allt ska lösa sig av sig själv får en kvinna nog och erbjuder sig att ta bussen. Tålamodets taktik har segrat och vi ger oss slutligen av.
På vägar som kanyler med heroin. Som klustebomber där människor slits itu av metall från sidan istället för metall från luften. Afrika är kontinenten där vreden härskar på vägarna . Här är dåren i trafiken ett helgon, Kameruns befolkning kan inte köra bil, de kör med sina överlastade Toyotas lastade så tungt att avgasröret skrapar i asfalten. I uppförsbackar kör de om precis innan krön där de inte ser någonting. Två bilvrak uppdagas under resan. Jag somnar och orkar inte oroa mig över något jag inte kan kontrollera.
Men vaknar ideligen av den svettiga kroppen bredvid mig i baksätet som vi som sagt delar fyra personer. Mitt höftben har parkerat sig vid det vassa dörrhandtaget och jag har kramp i skinkorna. Chauffören stannar efter 4 timmar för att äta och dricka en liter starköl innan vi kör vidare igen.
Väl framme i Yaounde 8 timmar senare brister det nästan för mig. Precis i ögonblicket jag ska av bilen sköljer störtregnet ner. Jag halkar till i backen och tappar en massa saker i floden som forsari höjd med knäskålarna.
Jag hatar just då och just där.
Allting och allt.
Och när jag sen ska gå och lägga mig i min väns hus där jag blivit lovad att bo. Då får jag reda på att jag ska dela en dubbelsäng med en snubbe från Nigeria. Och hans engelska är så bruten att jag knappt förstår vad han säger. Det är då tragiken övergår i komik. Då gränsen är så passerad att jag inte mer än kan skratta åt allting.
För nigerianen, han verkar ha väntat och ruvat och sparat på frågor under sina 20 levnadsår som han ska ställa just till mig.
"Är det snö i Sverige?"
"HAr du varit i Nigeria"
" När fyller du år"
Jag vet inte hur länge vi ligger där i dubbelsängen innan jag somnar. Eller om han somnar först. Men jag somnar och ler. Sen vaknar jag fyra timmar senare av att det är gudstjänst på andra sidan muren utanför rummet.
Kyrkans namn?
FULL GOSPEL…
Distans i inlägg: 346 kilometer
Total distans: 83933 kilometer