Männen kommer rusandes emot mig, efter några sekunder omringar de mig och jag känner deras flåsande andedräkt som en varm fläkt från alla håll. Den luktar ruttet tillsammans med deras seniga händer som slingrar sig likt ormar på min kropp. De skriker i mun på varandra. De har inte sett en vit man på många många år. Central fängelset i Kamerun, helvetet på jorden. Jag är här för att intervjua våldtäkts-män. Kamerorna får jag inte med mig in hur mycket jag än mutar mig in. Jag är inte här i egenskap av journalist denna gången. Officiellt är jag här med en pastor och dennes larjunge. Jag är missionären som ska utvärdera kyrkans program i fängelset. Annars hade jag aldrig fått sätta min fot här för ett ögonblick.Någon minut senare när alla de vansinniga ansiktena har skingrats sitter jag i en cell med 16 människor. Den är inte större än 20 kvadratmeter. Männen ligger i britsar längs väggarna, många hostar på grund av TBCn, andra kliar sig så mycket till följd av alla insekter i rummet att deras en gång vita lakan nu är röda, en annan yrar i hörnet, malaria säger mannen jag intervjuar. Själv kan jag knappt andas i den kokong-liknande cellen. Kanske dör mannen där i hörnet innan natten övergått i gryning.
Mannen framför mig har våldtagit flera små flickor. Jag kan inte riktigt föreställa mig hans berättelse i huvudet. Det är för ofattbart att förstå, om hur flickorna lurats ut till avskilda platser och där han sedan med våld tvingat sig på dom. Han kommer förmodligen aldrig att komma ut härifrån tänker jag när jag sitter och ser hans klara ögon. Hans kropp har redan efter ett år börjat förtvina och revbenen sticker ut under det uttänjda linnet. Nej han kommer att dö här.
Fängelset rymmer 4000 fångar. Varje vecka dör i snitt 4 av dom på grund av sjukdomar. 192 på ett år. Kanske får de var de förtjänar, eller kanske är det för grymt. Jag kan inte resonera med mina tankar just där och just då.
Istället tänker jag på de som inte har det lika bra som männen i cellen jag är i. De som inte har råd att betala för en liknande cellplats, de som sover i fängelsets kloaker, eller de som bor på den öppna rastgården utan skydd för varken sol eller monsunregn. Vecka efter vecka. År efter år. Tills de antingen blir galna, dör eller friges.
Jag tänker att självmord hade varit den enkla utvägen. Men enligt fängelsedirektören tar ingen sitt liv under sin strafftid. Det är mycket ovanligt menar han.
Någon timme senare är jag ute i den tryckande hettan på andra sidan muren. Solen står högt. Jag stirrar in i den utan att blinka. Sen köper jag en flaska vatten innan vår bil sladdar upp ett lätt grusdamm och jag bränner av några snabba kort i skydd av bilens tonade rutor.
Enkla saker, som stavas något jag aldrig från och med idag ska ta för givet.
FRIHET…
Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 83933 kilometer