Mannen och flaskan...

Det är lugnt i Södertälje och även på redaktionen. Mitt hjärta är på standby och slår sparsamt. Det är en sån dag. Då jag redigerar med hörlurar och svarta melodier. Vill dra i allt det som gör ont i det jag lever. Som små trådar av smärta och låta dom nysta in sig, lite här, lite där och sprida en värme som bara en sönderslagen solnedgång och ett glas perfekt vin kan skänka.

Att känna skiten under naglarna och bruset inombords gör mig lugn. Dekadensen är ett gift. Det driver mig framåt och inåt till ställen som ofta lämnas orörda. I eftermiddagen lämnar jag redaktionen igen och tar mig ner till hamnen för att göra en artikel om sjöfylla och den nya lagen som gör det lättare att haffa fyllehundar på sjön.

Dead man walking.
Det är jag. Jacob Zocherman 28 år och på väg mot ingenstans.

Så sitter mannen där i sin gamla patrullbåt. Det är som att han dykt upp från djupen för att beskåda det som vi andra lever i. Kanske har han kommit upp bara för att titta till mig. För han bjuder in mig i kajutan och vi pratar om havet. Och mitt i den där känslan av hopplöshet som finns just då älskar jag känslan just då. Och mitt i dessa känslor plockar mannen upp en flaska sprit och tar några grova klunkar.

På något sätt vill jag sänka ner mig i flaskan och be honom kasta den i vattnet så att strömmen kan föra mig bort.

Långt bort…

Distans i inlägg: 2 kilometer
Total distans: 10587 kilometer