Precis tillbaka från Bangladesh och senaste reportageresan. Transit Stockholm och ner i Sverige som aldrig blommar. Stannar i Gränna för att köpa en polkagris till alla jag känner men inser att det får räcka med en för varje medlem av familjen. Når Göteborg när solen sänker sig precis under solskyddet på förarplats och bländar ögonen. 28 år senare, som om inget har hänt.
Går avenyn ner, går avenyn upp, stannar på biblioteket, läser, funderar på att 2010 varit fyllt av misär och trasiga människor.
Hur många av de jag pratat och framförallt fotograferat finns inte längre?
Det har precis snöat i förorten Kortedala och är i början av maj. Andra former av problem, lyxproblem som är fantastiskt sköna att få ha.
Då slår det mig när jag genom telefonen pratar med min vän, att framför mig tonar ett berg av poliser, ambulanser och brandbilar upp sig. Två helikoptrar surrar ovanför huvudet. Efter Haiti kommer jag aldrig glömma ljudet av en helikopter. Det får hjärtat att slå ett extra slag och inse att något är på gång. Det är som amfetamin för själen och bakrus för döden.
Jag känner hur mina steg snabbas upp. En folksamling står framför mig, pressfotograferna är redan där med sitt tunga artilleri. Någon viftar bort folkmassan. Temperaturen faller ytterligare och svarta snöflingor singlar ner på min tunga. Mitt i rörelsen och hör jag ett skrik från någon som fastnat under en spårvagn. Två fötter sticker fram från in under. Min spontana reaktion blir att hoppa över avspärrningen och fan försöka få ut personen under vagnen. Men på något sätt slår det mig att jag är i Sverige. Här låter vi inte någon oskyldig dö på öppen gata. Inte officiellt i alla fall.
Så jag går vidare. Till människor jag tycker om. Sjunker ner i soffan och skrattar. Och känner att just idag ger jag fan i om världen går under eller inte...
Distans i inlägg: 490 kilometer
Går avenyn ner, går avenyn upp, stannar på biblioteket, läser, funderar på att 2010 varit fyllt av misär och trasiga människor.
Hur många av de jag pratat och framförallt fotograferat finns inte längre?
Det har precis snöat i förorten Kortedala och är i början av maj. Andra former av problem, lyxproblem som är fantastiskt sköna att få ha.
Då slår det mig när jag genom telefonen pratar med min vän, att framför mig tonar ett berg av poliser, ambulanser och brandbilar upp sig. Två helikoptrar surrar ovanför huvudet. Efter Haiti kommer jag aldrig glömma ljudet av en helikopter. Det får hjärtat att slå ett extra slag och inse att något är på gång. Det är som amfetamin för själen och bakrus för döden.
Jag känner hur mina steg snabbas upp. En folksamling står framför mig, pressfotograferna är redan där med sitt tunga artilleri. Någon viftar bort folkmassan. Temperaturen faller ytterligare och svarta snöflingor singlar ner på min tunga. Mitt i rörelsen och hör jag ett skrik från någon som fastnat under en spårvagn. Två fötter sticker fram från in under. Min spontana reaktion blir att hoppa över avspärrningen och fan försöka få ut personen under vagnen. Men på något sätt slår det mig att jag är i Sverige. Här låter vi inte någon oskyldig dö på öppen gata. Inte officiellt i alla fall.
Så jag går vidare. Till människor jag tycker om. Sjunker ner i soffan och skrattar. Och känner att just idag ger jag fan i om världen går under eller inte...
Distans i inlägg: 490 kilometer