Green-eyed looker, it always
pains me to see
Hollowed out picture of skin
and bone
The strangest stranger that
I ever did meet
Oh and I guess I ain’t that old
It’s the deep water, the
driving rain
I’m making a shelter of my
own
When Jesus comes he’s gonna eat
with me
And he’s gonna find our children old
Det
svider i bröstet. Som om någon drar en tändsticka inne i bröstkorgen och sedan
tänder eld på allting. Varje gång jag hostar. Frossbrytningar. Skakningar.
Svettningar. Feber. Efter att ha vadat runt i lera under flera dagar och skakat
fler händer än jag kan räkna är det egentligen inte så konstigt att sjukdomarna
kommer. Egentligen är det konstiga att jag inte är sjuk oftare. För alla dessa
människor, denna aniskten som passerar förbi, i detta land där så mycket har
gått fel, de är sjuka, de bär på virus och andra sjukdomar. För tyvärr är det inte bara kulan som kan döda
här, utan antagligen de flesta sjukdomar som finns.
På
något sätt när jag ligger i tältet och mår uselt. Så förstår jag att det är
denna känsla många människor upplever. Varje dag. Varje morgon. Varje natt.
Varje ögonblick. Utan möjlighet att ta sig till en annan plats. Utan chans att
få tag i tabletter som kan bota dom. Där de sätter sin tilltro till hoppet då
det är det enda som finns kvar. Samtidigt förstår jag att mitt uselt inte är lika illa som deras uselt för i slutänden hur mycket jag än försöker identifiera mig med dessa människor så har jag ändå möjligheten att ta mig till en annan plats och chansen att få tag i tabletter som kan bota mig. Jag stirrar mot den gröna tältduken och känner
hur svetten tränger fram trots att det är mörkt ute och solen inte ens har gått
upp. Jag behöver sömnen så innerligt men just därför vägrar den infinna sig. Vrider
mig i sovsäcken. Trasslar in mig om jag inte stoppar den så kommer paniken som
det brev på posten som man aldrig vill få. Jag tänker på allting utan att fästa
tanken vid någonting. Låter saker passera. Sätter på musik i öronen. Stänger
ögonen. Öppnar dom igen. Andas. Stänger ögonen igen. Flyr in i mig själv och
bort från det runt mig.
När allt kommer omkring:
Kanske flyr jag även från mig själv.
Tillsammans
med kollegor från Nairobi är jag i färd med att dokumentera distribution av mat
från luften. Från stora Hercules plan som slungar ut säckar med mat och frön.
Tidigare spändes jag fast i ett av dessa gigantiska monster och hängde ut när
18 ton släpptes ner. Nu är det omvänt. Under tre dagar står jag på marken och
ser hur denna luftens jätte öppnar buken och spottar ut säckar med majs, bönor
och annat som behövs för att överleva. I envisa regn och åskoväder, i het sol.
10-12 timmar varje dag. Febern stiger bara vid tanken på ytterligare en dag
under den brännande solen. Och nu natten mot dag nummer två där jag känner att
det här uppdraget är för viktigt för att misslyckas med.
Sen vad
finns det annars att göra i en utbränd stad än att jobba, försöka dra sin
förmåga till att påverka situationen till det bättre för de som är kvar i vad
som luften ser ut som en enorm bombkrater med bara rester och fragment kvar.
Det är inte rätt plats att ligga i tält och grunna på livet även om jag
innerst inne antagligen är i större behov av det än att pressa ur det sista av
den energi som finns inombords. Så vi går upp. Med solen. Kanske har jag
slumrat, kanske inte. Allt är lika oklart som det som kommer upp ur mig när jag
hostar. Tar en spann med kallt vatten och försöker forcera ner temperaturen i
kroppen. Sväljer panodil, dricker kaffe och känner att magen vill vända sig ut
och in. Kanske är det först nu jag kan förstå de människor som jag
dokumenterar. För oavsett om jag kan ta mig till en annan plats å få chansen att ta de där tabletterna som kan bota mig så finns möjligheten flera dagar bort. Så åtminstone där, när jag kan känna samma svaghet och utsatthet som de är vi lika tänker jag. För inte är
det bara febern och bröstkorgen som värker. Utan magen verkar ha pajjat. Men
via radion får vi reda på att planet gör sitt första drop av två för dagen en
timme senare. Så på med stövlarna och promenera genom leran de tre kilometer
som det är till fältet där maten ska släppas.
Jag
riggar upp. Väntar. Kollar så att allt är ok. Täcker kameran med en handduk på
stativet. Tar den andra kameran och känner hur benen nästan viker sig och
yrseln är i antågande. Men jag hinner fram. Till en utbränd hydda. Jag går ner
på alla fyra och känner doften av aska. På marken ligger sidor av böcker. Detta
var någons hem för inte så längesedan. Jag stoppar fingrarna i halsen. Stirrar
ner i jorden där någon antagligen tillbringat många år av sin uppväxt så att
den platsen kommer vara inetsad i minnet för alltid. Antagligen kommer samma
plats svetsas fast i mitt minne, trots att jag bara befann mig där någon minut.
För när jag ligger där och ulkar hör jag planet. Dess dova motorljud som får
allt på marken att nästan dallra av vibrationerna. Så jag skyndar mig att avsluta
det jag just påbörjat. Torkar mig om munnen och hinner i tid till stativet. Sen är allt över på några minuter. Men jag
inser att jag lyckas med det jag vill göra. Jag slappnar av lite grann. Känner
tröttheten komma så fundamentalt som det är möjligt. Ser de långa skuggorna
från träden. Det är ännu tidig morgon. Och arbetet har bara börjat…
Got a road all laid out and
trenched
And mined enough for a
walking pace
It seems so different from
where I’ve come
Oh Lord I’d love to see that, that place
again
With its deep water,
mountain range
Full of those hard living
kind
Petrol stations and a copper
mine
The kind of place I think I could die
Distans
I inlägg: 3 kilometer
Total
distans: 270 181 kilometer
