Den svarta tsunamin...

All of it was his plan

The hope of a dying man

And as you sit next to me

You reach for your rosary

And I ask do you believe?

Why did you run

If you're born in the fire

You will burn

We ain't born any wiser

You will learn

It's getting cold in the water my love

Cold in the water

Cold in the water

Det ligger en packe med servetter på bordet. Bredvid står en karaff med vatten och ett tomt glas. Jag undrar om någon dricker från glaset ibland. Eller servetterna. Om de används för att torka tårar. Jag sitter där och stirrar på en whiteboard tavla. Hon, kvinnan i övre medelåldern, ritar cirklar. Kartan över det som gått snett i mitt liv.

Hur mår jag idag frågar hon.

Det är höst och löven har precis lämnat träden. Utanför fönstret ligger kanalens bruna vatten stilla. En maskin lägger asfalt och arbetare med gula reflexjackor slår in den gråa eftermiddagen med sina massiva släggor. Jag mår inte så jävla toppen inser jag. Jag förstår inte varför. Det är därför jag sitter i det kala rummet som försökts att göra lite hemtrevligt med tavlor av franska målare som penslat ut blurriga naturmotiv. Men det hjälper inte så mycket. Färgpaletten till trots, målningarna lyckas inte tränga undan den svarta tsunami som skymmer min horisont och är på väg.

Så det är så här det är undrar jag för mig själv mellan andningspauserna. Att krascha och sitta och lyssna på någon som förklarar saker om äns liv och än själv som man inte vill se.

Cirklarna blir fler på den stora whiteboardtavlan som plötsligt inte räcker till. Är jag verkligen så trasig att det måste till två whiteboardtavlor? Kvinnan i övre medelåldern pekar på glaset mot bordet. Förklara att min bägare är full och saker rinner över. Jag tittar på servetterna. Gråten känns avlägsen.

Veckorna går. Jag börjar förstå lite mer av de där cirklarna på whiteboardtavlan. Jag börjar förstå att det lilla jag faktiskt fattar inte är ett piss och att det är ett framsteg i sig. Kanalens bruna vatten ligger utanför fönstret. De gula arbetarna har dragit vidare och mörkret sänker sig. Det är fortfarande en bit kvar till jul och jag drömmer för första gången på flera år. Suddigt men ändå förbannat tydligt. Döda människor, vapen som avfyras, pappa och jag vaknar svettig när natten känns så tung att den drar ner allting i avgrunden.

Jag börjar inse att det här egentligen inte handlar enbart om mig. Att det inte är mitt liv som står i centrum trots att nedstämdheten får mig att bli förbannat självupptagen. Utan istället tänker jag på alla de människor som dyker upp i drömmarna. Om jag kraschlandar efter bara en kort tid i mänsklighetens krigiska linda, hur mår då inte människorna som bär sina liv i denna verklighet för jämnan och inte kan sätta sig på ett flygplan och färdas någon annanstans bara för att de fått nog.

Julen passerar tillslut. Det blir ett nytt år. Isen lägger sig över kanalen. Kvinnan i övre medelåldern med whiteboardtavlan fortsätter att rita cirklar. Jag stirrar på servetterna. Börjar förstå hur skev jag blivit. Hur det som innan var onormalt och otänkbart blev en del av livet utan att jag märkte det. Där upplevelser som först fick mig att må illa var något som jag senare kunde bevittna och ögonblicket efter, sitta vid ett bord och förtära en måltid.

Tankar snurrar runt i huvudet när jag sitter i soffan hos en vän. Hon tar upp bilder och papper från hennes ungdomsår. Betyg och liknande från den tiden innan hon flydde kriget. Hennes berättelser skiljer sig nog egentligen inte så mycket från andra flyende människor som jag och många andra kollegor lyssnat på runt om i världen. Men denna gång, när jag hör min vän berätta, känns det annorlunda. Jag ser på ett stämplat dokument från Röda Korset som min vän håller upp. Samma typ av dokument som finns i världens otaliga flyktingläger. Där de som krampaktigt håller de skrynklade och trasiga papperna försöker förklara sin situation för någon som kan tänkas lyssna. Som att deras liv berodde på just dessa papper. Men nu förstår jag bättre. Att det faktiskt är så. Att för den flyende människan som lämnat allt bakom sig beror dennes liv i många fall på just dessa papper. Nu, utan att vara omringad av deadlines, yttre press och ständiga säkerhetsrisker, går det in i mitt huvud, att slitna pappersark med utkladdade stämplar i många fall är allt dessa människor har kvar. Deras enda bevis på att de någonsin funnits.

Där i soffan går den obehagliga insikten upp för mig om hur avstängd jag blivit med tiden efter att jag började jobba som fotograf.

Nu har det gått mer än sju år sedan jag landade i Nairobi, den där januari dagen då Obama svor eden som ny president i USA, på väg att ta mina första bilder. Det har gått några månader sen den svarta vågen slutligen sköljde in på min strand. Nu har vattnet dragit sig undan, horisonten är platt och solen har kommit med en ny vår i antågande. Kvinnan i övre medelåldern ritar fortfarande cirklar. Jag känner att livet kommer åter och att jag är på väg tillbaka. Att cirklarna inte är domslut utan förklaringar som gör att jag kan förstå och fortsätta. Glädjen kommer när jag inser att mina nederlag egentligen inte är nederlag utan något som gör mig starkare och förhoppningsvis lite bättre som människa.

Men när jag tänker vidare hur mitt jobb, korta andetag på kritiska platser, påverkat mig utan att jag tidigare förstått det, känns det obehagligt. För trots att dessa upplevelser bara är fragment i mitt liv sitter de djupt. Men alla de som är i behov men inte har tillgång till ett rum med tavlor av naturen, servetter och en människa som ritar cirklar och som inte bara lever fragment i en krigisk våldsspiral, utan sina hela liv. De kraschar aldrig för de är för upptagna med att klara livhanken. De bär sig själva utan att kunna pausa. Men när rätt tidpunkt är inne så brister ofta deras fördämning och antingen imploderar i form av sammanbrottet och galenskapen. Eller exploderar hand i hand med macheten, påken eller den slitna Kalashnikoven och sveper fram, denna gång som en röd tsunami istället för en svart, och lämnar omvärlden häpen där alla återigen ställer sig samma fråga:

Hur kunde detta inträffa?

I was beside myself

When your soul left the room

'Cause you'd talk of mistakes you made

And how you don't want the same for me, no

If you're born in the fire

You will burn

We ain't born any wiser

You will learn

it's getting cold in the water

Cold in the water

Distans i inlägg: 0 kilometer

Total distans: 309 269 kilometer

Omgärdad av natten...

I'll decide
In a moment's time
To turn away
Leave it all behind

So we climb
So we're all are told the line
The crowd is home
The treasure found

So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
 We're almost home

Jag säger till min syster att nu blir det lite lugn och ro under en period. Att jag har haft det körigt under den tiden som gick från, att vara en 3 månaders reportage resa, till en verklighet på 1.5 år. Att livet i Sydsudan sugit musten ur mig och jag nu ska andas lite fram till årsskiftet.

Sen går det en dag. Och jag sitter åter i systers soffa som barnpassare till hennes barn. De har precis somnat. Klockan passerar tio och jag slumrar till lite över någon gammal OS-krönika på någon obegriplig tv-kanal. Sen ser jag rapporter från Paris via telefonen. Att något händer. Men att ingen riktigt vet vad. Eller hur. Eller varför. Jag byter till BBC och blir med ens klarvaken när jag ser bilder från sönderskjutna fasader och rapporter om ett potentiellt gisslandrama.

Telefonen ringer och det där lugnet och roet försvinner. Mina systerdöttrar andas tungt där de sover i soffan. Jag andas häftigt och hjärtat slår som en djungeltrumma som varnar sina invånare för alla världens faror. Pratar med kollegan i Bryssel som är på väg om några timmar över gränsen från Belgien ner mot den franska huvudstaden i bil. Kan jag komma efter?

Jag tänker några sekunder och inser att det är ändå ingen ide att tänka för jag vet att jag redan är på väg.

Börjar leta biljetter. Hittar en. Men samtidigt sägs det att gränserna till Frankrike har stängts så kanske går det inte att komma in ändå. Ställer mig framför tv:n och det känns som en film som spelas upp. Oavbruten action likt en odyssé på amfetamin. Byter skärm till den lilla telefonens, och bokar det första flyget ut några timmar senare. Smsar syster och hennes man som är ute på fest. De kommer lite senare.

Och när de kommer in är de glada. Jag är fylld av adrenalin och nästan darrar på rösten när jag berättar vad som hänt. Känner att jag förstör den där lyckliga känslan som fanns i luften hos syster och hennes man. Pratar upphetsat men känner inombords en skräckblandad förtjusning. Kramar de hej då och går ut i den tysta natten.

Kör hem och staden är öde sånär som på några sena fredagsfirare på väg, till klimax, eller om det redan passerats, på väg till dess motsats. Jag vet inte riktigt vad jag är på väg mot. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Så jag slutar tänka. Stirrar på den mörka vägens mittfil. Anländer hem. Packar väskan. Kör igen. Mot flygplatsen och regnet faller. Stilla. I små droppar.

Och det är ännu långt kvar av natten där ljuset ter sig så avlägset att det nästan framstår som en omöjlighet…

So we climb
Somewhere I will draw the line
I dream it, too
The stars were mine

So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
 We're almost home

Distans i inlägg: 7 660 kilometer

Total distans: 309 269 kilometer

Innan solen försvinner...

I'm old but not broken

Leaning heavy on hope and I'm hoping

I can always close my eyes to see

I'm tired but not sleepy

There's a vision every night that I'm keeping

And the sun must rise for my eyes to see

Any day it could break

Any day I'll be beautiful

So I'll wait for a day when I make it through

Jag vill inte öppna det. Mailet. För jag vet att jag inte kommer att kunna avstå från det. Men samtidigt är det ingen idé att kämpa emot. Under flera veckor har allt jag företagit mig gått upp i rök. De senaste fyra resorna har blivit inställda och jag har suttit fast i Juba i nästan en månad. Samtidigt rasar strider i hela landet sedan regeringen gått på offensiven.

Rapporter läcker ut, andrahands-information och rykten om massakers av civila. Däribland barn. Men ingen vill prata om det öppet. Jag sitter med information som inte går att använda. Och när det för en gång skull går ett plan eller en helikopter till området där de påstådda massakrerna ägt rum, sätts käppar i hjulet av FN som blockerar tillgång till sina FN baser för oss journalister.

Vi sitter som på nålar i Juba. Alla på sina berättelser som inte kan berättas. Minsta lilla gnista får oss att explodera mot varandra. Vi behöver ögonvittnen, offer, förstahands-information som kan verifiera vad som är sant och inte.

Men från att ha levt mellan hoppet och förtvivlan under den senaste tiden inser jag att jag måste vänta in min tid. Att fredagen efter den fredag som är nu, är startpunkten på nästa projekt och att jag då kommer att få tillgång som jag väntat på. Och när jag på något sätt accepterar att jag måste vänta lite till, infinner sig en lugn känsla. Bröstet bultar inte så fruktansvärt hårt och hjärnan slängs inte in i verkligheter om resor som kanske kommer bli av men till slut inte blir det. Jag sträcker mig mot kaffekoppen. Så plingar det till. Mailet med ämnesfältet:

“Possible photo mission in Djibouti”

Jag släpper kaffekoppen och inser att det går inte att streta emot utan att det är lika bra att öppna.

“We were wondering what were your availabilities.  We are currently looking at ways to send someone in Djibouti and possibly Yemen.”

Jag känner hur mitt kommande projekt smulas sönder när jag svarar på mailet och frågar när jag måste vara i Djibouti. Efter ytterligare tio mail tittar jag på biljetter och säger att jag kan vara på plats inom 24 timmar och landa under lördagskvällen. Jag mailar till min andra uppdragsgivare för det kommande projektet, berättar vad som har kommit upp och frågar om vi eventuellt kan skjuta på den planerade fredags-resan. Det plingar till igen. Autosvar från kontaktpersonen som är i Libanon på några dagars ledigt. Jag skriver till kontaktpersonen på Facebook. Till kontaktpersonens vänner. Till alla som på något sätt har eller någonsin haft något att göra med kontaktpersonen.

Samtidigt blir allt fler personer indragna i mailen från FN-organet som vill ta mig till Jemen. Det ringer på telefonen och en person berättar om uppdragets art. Att jag och en annan person ska vänta i Djibouti för klartecken och sedan flygas med helikopter in till huvudstaden Saana. Vara på plats en dag på marken och sedan flygas ut med samma helikopter. Men tillägger personen mot slutet, att det inte är säkert att det blir något då vi inte kan lyfta med helikoptern om den riskerar att bli nedskjuten.

Jag funderar febrilt. Hjärtat rusar. Jag ser bilderna från Sanaa. Där jag var för två år sedan och minnesbilder målar upp staden i hur den såg ut då och möjliga bilder om vad jag kommer se när jag tittar ut genom helikopterfönstret denna gång. Jag föreställer mig rökpelare. Bränder. Och förstörelse. Samtidigt vet jag att jag måste fatta ett beslut och inte har tid att fundera. Jag ringer en kollega och nära vän som säger att det är idiotiskt att åka och sumpa det planerade projektet för en resa som riskerar att sluta i Djibouti utan att ens få tillgång till Jemen. Sen tillägger han:

     

– Men det klart skulle du komma in.

Sen lägger vi på. Och det där förbannade ”om jag skulle komma in” räcker för mig att bestämma att det är värt att sumpa projektet som kommer sträcka sig under hela juni månad. Jag säger till mig själv att detta kanske är så idiotiskt så att det är just därför jag måste göra det. Bilderna av Sanaa i rök skingrar sig inte. Sen plingar det till på Facebook.

Kontaktpersonen skriver från Libanon. Att om jag åker så måste jag nog glömma projektet de har anlitat mig för. Men att kontaktpersonen skulle ha full förståelse.

Jag mailar tillbaka till FN-organet och säger att jag kommer. Att jag kan beställa biljetten till Djibouti om de ger klartecken.

Det plingar till igen i mailkorgen. FN-organet. De skriver att de måste ha vissa detaljer för att söka mitt visum. Jag svarar att jag får visum på plats i Djibouti. De svarar att visumet är för Jemen.

Världen stannar.

Den stannar lite till.

Innan jag inser idiotin i det hela. Och känner hur adrenalinet avtar och övergår i trötthet och ilska. Att riskera att bli kvar i Djibouti om luftrummet inte är säkert är en risk värd att ta. Men att vänta på ett visum till ett land som inte har någon regering och dessutom få det inom några dagar, är något annat. Jag ringer upp personen som mailade om visumet och frågar varför jag ska ha ett visum. Förklarar att om vi bara flygs in under en dag att det är helt onödigt att söka ett visum. Dessutom när flygplatsen bombats sönder så lär det inte finnas några regeringstjänstemän på plats även om det hade funnits en regering, som kommer kolla mitt pass.

Det blir tyst i luren. Kanske har jag lyckats övertyga personen i fråga, tänker jag ett ögonblick. Men efter några sekunder säger densamma, att det är absolut otänkbart att resa till Jemen utan visum.

Vårt samtal är över. Och jag säger att jag inte kan åka någonstans och sitta på ett hotell i Djibouti utan ärlig chans att ta mig in i Jemen och dessutom ge upp mitt nästkommande projekt.

Jag skriver tillbaka till kontaktpersonen i Libanon och säger att vi kör på som planerat. Kontaktpersonen svarar att de kanske hade gått att genomföra projektet ändå om jag bara varit borta några dagar. Skit i det, svarar jag. Vi kör enligt planen. Som om den håller innebär att jag kommer träffa personerna med vittnesmålen.

När jag sen stänger av telefonen blir jag sittandes utan riktigt veta vad jag ska ta mig för och hur jag ska känna inombords då det mest är tomhet som pumpar i hjärtat. Sen inser jag att planen för nästa fredag.

Den kanske skiter sig den med…

I'm cold but not frozen

Many miles left to keep and they're growing

But I'll drive them all until I find my way

Any day it could break

Any day I'll be beautiful

So I'll wait for the day when I make it through

I'm torn but not tattered

All the choices I've made that don't matter

I'll be on this road at the end of the day

Distans i inlägg: 0 kilometer

Total distans: 301 609 kilometer

Vid regnbågens slut...

Light that match

Strike those pins

Knock me down

Knock me down again

Once we rode the waves

Sun in our hair, salt in our teeth

Felt the water break

Pull the sand from under our feet

Nothing burns my tongue now

Nothing scrapes my knee

I stay out of the sun now

I keep my hands clean

Mitt pass ser ut som toalettpapper. Jag tittar på sidorna som på vissa platser håller på att falla isär. Undra vilka sjukdomar jag skulle få om jag slickade på det funderar jag när jag ser flottiga fingeravtryck på en del av sidorna. Tänker på alla händer som synat dessa sidor och var dessa händer varit precis innan de låtit fingrarna rannsaka sidor, stämplar och födelsedatum. Jag bläddrar fram till det senaste visumet. Det är giltigt i några dagar till. Sen måste jag söka ett nytt. En månad åt gången. 100 dollar i månaden. Utan möjlighet att åka ut från landet och komma tillbaka på samma visum. Utan möjlighet att veta om jag beviljas ett nytt visum på de få platser där Sydsudan har en ambassad. Det är så det varit i tolv månader nu. Existensen. I fyra veckors intervaller.

Det är dags nu. Något måste ske. Jag är trött på att behöva undra varje månad om jag beviljas ett nytt visum. Trött på att slussas fram och tillbaka på passmyndigheten som ett boskap i den heta solen. Så det är dags nu. Att kliva fram till andra änden på den där jävla regnbågen. Införskaffa ett tre månaders multipel entry visum. Alla vi journalister suktar efter ett. Men ingen vet hur man ska bära sig åt. Vi har alla grubblat och funderat på hur vi ska göra för att få det där visumet. Det ryktas att någon har lyckats med att få ett. Men ingen vet riktigt vem. Alla pratar om någon som känner någon, någon som har hört om någon. Inga sanningar. Bara antaganden.

Men så får jag något konkret. En karta över passmyndigheten. Där det med pilar är ritat till vem jag ska gå först och säga vad och sedan vilken sektion jag ska vidare till för att få vilken stämpel. Totalt emot den ordning som jag normalt föses runt i på kontoret. Jag väger pappret i handen. Tittar på pilarna och bläcket som smetats ut på vissa platser. Kanske är det här öppningen. Skattkartan som ska ta mig till den där andra änden.

Jag träffar en kollega lite senare på dagen som berättar i förbifarten om en man hon träffade som kunde fixa ett visum till henne. Jag ber henne ringa mannen. Det är dags nu. Men iden med skattkartan känns inte solid. Den kan väcka för många frågor. Väcka lejonet som sover som det så ofta pratas om här. Jag hör mig för om mannen, han är en affärsman. En del vet om hans business men ingen verkar känna honom personligen. Men efter min kollega pratat med honom vill han att ja ska komma till hans hotellrum. Det är rena idiotin egentligen, att ens fundera på att ge en okänd människa sitt pass som ingen dessutom verkar känna. Jag vet det. Jag är helt överens med mig själv om det när jag ändå sätter mig på motorcykeln och hämtar passet, två passfoton och lite pengar.

Några minuter senare under regntunga moln stänger jag av motorcykeln på en innergård. En man jag känner igen som det lokala fyllot på restaurangen där jag brukar jobba, står med en för kort t-shirt och kalsonger och kisar mot mig. Vi nickar emot varandra. Han försvinner sedan in i ett rum innan en man jag aldrig sett tidigare kommer ut från ett annat rum. Han är stor som ett höghus och jag inser att det är han och han tar mig i handen. Hans händer är större än min bröstkorg. Han har ett mjukt leende. Ett fast handslag. Det är då jag bestämmer mig.

Vi går in i det lilla rummet. En säng står i mitten. Lite smutskläder ligger på det slitna golvet. Några spritflaskor står på en hylla över sängen. Jag räcker över passet, de två fotografierna och pengarna. Jag frågar honom vad han vill ha av mig. Han tittar på mig oförstående. Och skakar på huvudet innan han säger att han inte bedriver någon business med det här. Sen efter tre minuter i rummet startar jag motorcykeln, han sin stora pickup och vi båda åker åt varsitt håll. Regnet faller.

Eftermiddagen kommer och den timme det skulle ha tagit för mig att få tillbaka passet har blivit tre timmar. Jag har inte ens mannens telefonnummer. Men min kollega försäkrar mig att det är lugnt, att han kommer snart. Och konstigt nog känner jag mig lugn inombords. Trots att jag inte borde det. Trots att jag går emot alla mina regler om allt jag lärt mig någonsin. Men ändå. Ibland säger magen något annat än de principer jag intalar mig själv.

Och ibland är det kanske nyttigt att släppa kontrollen över allting.

När klockan blivit sex på kvällen ser jag den stora pickupen bromsa in ute på den lilla parkeringen. Ut kommer den stora mannen med de enorma händerna. Han kommer fram till bordet där vi sitter och hälsar på alla innan han med en lätt nickning visar att jag ska följa med. Diskret ute vid parkeringen räcker han över mitt pass. Sen möts våra blickar och återigen känner jag hans jättehand krama min. Sen slår bildörren igen och han backar ut. Vårt möte vara i mindre än en minut. Totalt har vi mötts i ungefär fyra minuter. Jag stoppar passet i fickan. Går förbi bordet där jag satt, genom korridoren och in på toaletten.

Bläddrar fram till en av de sista sidorna i passet. Tittar på visumet som ser ut som alla de andra visumen jag har från det här landet. Men en liten sak skiljer. Jag möter min spegelbild som hastigast. Mörk under ögonen, orakad, men med ett leende som inte går att ta miste på.

Det är en bra dag i Juba…

Nothing breaks my heart now

Nothing moves my feet

No fire in my blood now

I walk the lighted streets

Nothing terrifies me

Nothing can shake me

No power in the lines now

No flooding on the streets

Light that match

Strike those pins

Knock me down

Knock me down again

Distans i inlägg: 3 kilometer

Total distans: 301 609 kilometer