Tuesday

Den svarta tsunamin...

All of it was his plan
The hope of a dying man
And as you sit next to me
You reach for your rosary
And I ask do you believe?
Why did you run
If you're born in the fire
You will burn
We ain't born any wiser
You will learn
It's getting cold in the water my love
Cold in the water
Cold in the water

Det ligger en packe med servetter på bordet. Bredvid står en karaff med vatten och ett tomt glas. Jag undrar om någon dricker från glaset ibland. Eller servetterna. Om de används för att torka tårar. Jag sitter där och stirrar på en whiteboard tavla. Hon, kvinnan i övre medelåldern, ritar cirklar. Kartan över det som gått snett i mitt liv.

Hur mår jag idag frågar hon.

Det är höst och löven har precis lämnat träden. Utanför fönstret ligger kanalens bruna vatten stilla. En maskin lägger asfalt och arbetare med gula reflexjackor slår in den gråa eftermiddagen med sina massiva släggor. Jag mår inte så jävla toppen inser jag. Jag förstår inte varför. Det är därför jag sitter i det kala rummet som försökts att göra lite hemtrevligt med tavlor av franska målare som penslat ut blurriga naturmotiv. Men det hjälper inte så mycket. Färgpaletten till trots, målningarna lyckas inte tränga undan den svarta tsunami som skymmer min horisont och är på väg.

Så det är så här det är undrar jag för mig själv mellan andningspauserna. Att krascha och sitta och lyssna på någon som förklarar saker om äns liv och än själv som man inte vill se.

Cirklarna blir fler på den stora whiteboardtavlan som plötsligt inte räcker till. Är jag verkligen så trasig att det måste till två whiteboardtavlor? Kvinnan i övre medelåldern pekar på glaset mot bordet. Förklara att min bägare är full och saker rinner över. Jag tittar på servetterna. Gråten känns avlägsen.

Veckorna går. Jag börjar förstå lite mer av de där cirklarna på whiteboardtavlan. Jag börjar förstå att det lilla jag faktiskt fattar inte är ett piss och att det är ett framsteg i sig. Kanalens bruna vatten ligger utanför fönstret. De gula arbetarna har dragit vidare och mörkret sänker sig. Det är fortfarande en bit kvar till jul och jag drömmer för första gången på flera år. Suddigt men ändå förbannat tydligt. Döda människor, vapen som avfyras, pappa och jag vaknar svettig när natten känns så tung att den drar ner allting i avgrunden.

Jag börjar inse att det här egentligen inte handlar enbart om mig. Att det inte är mitt liv som står i centrum trots att nedstämdheten får mig att bli förbannat självupptagen. Utan istället tänker jag på alla de människor som dyker upp i drömmarna. Om jag kraschlandar efter bara en kort tid i mänsklighetens krigiska linda, hur mår då inte människorna som bär sina liv i denna verklighet för jämnan och inte kan sätta sig på ett flygplan och färdas någon annanstans bara för att de fått nog.

Julen passerar tillslut. Det blir ett nytt år. Isen lägger sig över kanalen. Kvinnan i övre medelåldern med whiteboardtavlan fortsätter att rita cirklar. Jag stirrar på servetterna. Börjar förstå hur skev jag blivit. Hur det som innan var onormalt och otänkbart blev en del av livet utan att jag märkte det. Där upplevelser som först fick mig att må illa var något som jag senare kunde bevittna och ögonblicket efter, sitta vid ett bord och förtära en måltid.

Tankar snurrar runt i huvudet när jag sitter i soffan hos en vän. Hon tar upp bilder och papper från hennes ungdomsår. Betyg och liknande från den tiden innan hon flydde kriget. Hennes berättelser skiljer sig nog egentligen inte så mycket från andra flyende människor som jag och många andra kollegor lyssnat på runt om i världen. Men denna gång, när jag hör min vän berätta, känns det annorlunda. Jag ser på ett stämplat dokument från Röda Korset som min vän håller upp. Samma typ av dokument som finns i världens otaliga flyktingläger. Där de som krampaktigt håller de skrynklade och trasiga papperna försöker förklara sin situation för någon som kan tänkas lyssna. Som att deras liv berodde på just dessa papper. Men nu förstår jag bättre. Att det faktiskt är så. Att för den flyende människan som lämnat allt bakom sig beror dennes liv i många fall på just dessa papper. Nu, utan att vara omringad av deadlines, yttre press och ständiga säkerhetsrisker, går det in i mitt huvud, att slitna pappersark med utkladdade stämplar i många fall är allt dessa människor har kvar. Deras enda bevis på att de någonsin funnits.

Där i soffan går den obehagliga insikten upp för mig om hur avstängd jag blivit med tiden efter att jag började jobba som fotograf.

Nu har det gått mer än sju år sedan jag landade i Nairobi, den där januari dagen då Obama svor eden som ny president i USA, på väg att ta mina första bilder. Det har gått några månader sen den svarta vågen slutligen sköljde in på min strand. Nu har vattnet dragit sig undan, horisonten är platt och solen har kommit med en ny vår i antågande. Kvinnan i övre medelåldern ritar fortfarande cirklar. Jag känner att livet kommer åter och att jag är på väg tillbaka. Att cirklarna inte är domslut utan förklaringar som gör att jag kan förstå och fortsätta. Glädjen kommer när jag inser att mina nederlag egentligen inte är nederlag utan något som gör mig starkare och förhoppningsvis lite bättre som människa.

Men när jag tänker vidare hur mitt jobb, korta andetag på kritiska platser, påverkat mig utan att jag tidigare förstått det, känns det obehagligt. För trots att dessa upplevelser bara är fragment i mitt liv sitter de djupt. Men alla de som är i behov men inte har tillgång till ett rum med tavlor av naturen, servetter och en människa som ritar cirklar och som inte bara lever fragment i en krigisk våldsspiral, utan sina hela liv. De kraschar aldrig för de är för upptagna med att klara livhanken. De bär sig själva utan att kunna pausa. Men när rätt tidpunkt är inne så brister ofta deras fördämning och antingen imploderar i form av sammanbrottet och galenskapen. Eller exploderar hand i hand med macheten, påken eller den slitna Kalashnikoven och sveper fram, denna gång som en röd tsunami istället för en svart, och lämnar omvärlden häpen där alla återigen ställer sig samma fråga:

Hur kunde detta inträffa?

I was beside myself
When your soul left the room
'Cause you'd talk of mistakes you made
And how you don't want the same for me, no
If you're born in the fire
You will burn
We ain't born any wiser
You will learn
it's getting cold in the water
Cold in the water

Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 309 269 kilometer