We make it all seem alright
‘cause we're of that age
It’s tons of ash trays, and
tons of smoking carts
Tons of pain, I sliced my
skin on a broken heart
What doesn't kill us has
hardly made us stronger
And every single hour that
passes is feeling longer
The hour glass is pouring
and the grains are getting smaller
The drinks are coming quicker, now I’m
staring at all you
Kylan
svider innanför skinnet. Jag vet inte om det är temperaturen, snön eller den
råa vinden. Kanske är det mentaliteten i detta förbannade land. Den spontana
tanken säger mig att dra härifrån så fort som bara är möjligt. Men jag värjer
mig, dröjer mig kvar. En dag. En natt. Några grader kallare. Några timmar till.
På jakt. Efter något som kan ge mig hoppet tillbaka.
Som en
fredlös man på flykt är jag åter på dessa Sofias gator. Dessa boulevarder alla
talar så gott om. De som fått uppleva uteserveringarna med öl billigare än
vatten under ljumma sommarnätter. Kärleken. Extasen. Ruset. Lyckan. Eller vad
det är som är så fantastiskt med denna stad. Jag har promenerat dess gator,
blivit stoppad av polisen upprepade gånger av oklara anledningar, blivit
stirrad på av män i kängor med rakade huvuden och inte känt varken kärlek,
extas, rus eller än mindre, lycka.
Men jag
ger det en chans till. Försöker bortse från vad människor berättat om
utlänningar, att de är accepterade om de har ljust skinn även om de är
kriminella men att de avisas om de har något i sitt utseende som härstammar från
tredje-världen. Och just när trycket börjar lätta i bröstet hör jag ljudet. Det
låter som när någon krossar ett salladshuvud. Det kommer från någon meter bakom
mig.
En man ligger
över asfalten. Den hårt sammanpressande snön har blivit till is eftersom ingen har
skottat gatan. Mannen är stilla sånär som på några små ryck i ena benet. Jag
sätter mig på huk framför honom. Han blöder från ena ögonhålan. Ögonen är öppna
men det går inte att få någon kontakt med honom. Han har svimmat av.
Snart
kommer en man och sätter sig även han på huk. Han börjar prata på bulgariska.
Jag försöker med engelska men vi förstår varandra inte. Den avsvimmade förstår
inte heller och gör ingen ansats till att kvickna till. Istället rinner blodet
ner på den isiga snön och bildar en rännil av rött som nu tar form på Vitosha
Boulevard, gågatan som alla pratar så fantastiskt gott om.
Jag
stirrar upp mot himlen. Den är klar. Full av stjärnor. Ännu en natt är i
antågande med köldgrader. Jag tänker på den man som bodde ute som jag träffade
bara några timmar tidigare. Som sov i ett övergivet sjukhus utan fönster eller
ytterväggar. Jag tänker att jag hoppas att han inte fryser ihjäl. Jag hoppas
att han inte blir tvungen att stanna i det här landet, men egentligen, vart ska
man ta vägen när man inte är önskad någonstans. Plötsligt rycker mannen till
och jag rycks med, ut från mina funderingar tillbaka till den beryktade
gågatan. Han svamlar något när han nu återfått medvetandet. Den andre mannen
visar att vi ska lyfta upp honom. Säger något på bulgariska till den nyss
avsvimmade. Någonstans, ur djupet ur denna själviskhetens brunn, äntligen lite
broderskap, slår det mig. Vi hjälps åt.
Den
nyss avsvimmade är uppe på fötterna efter en stund. Den andre mannen avlägsnar
sig och jag blir stående utanför ett upplyst skylt fönster med en blödande man
i min famn. För han kan inte stå själv. Utan lutar sig emot mig så att jag
själv nästan ramlar. Jag försöker hålla undan hans blodfyllda ansikte från mina
kläder. Men i verkligheten har jag fullt upp med att lyckas hålla oss båda på
benen. Sen möts våra blickar. Det är som att all den tid jag spenderat i det
här landet. Alla möten med flyktingar, gränsvakter, främlingsfientliga, poliser,
hjälparbetare och alla där i mellan, ryms där i det ögonblick vi stirrar
in i varandras ögon. Som i en reflex skönjer jag hans ena hand i utkanten av
mitt synfält. Hans näve som är knuten och på väg mot min ena ansiktshalva. Jag
ser den i tid. Samtidigt som vi tittar i varandras ögon. Jag önskar det hade
varit blickar av kärlek. Från två nyförälskade människor. I ruset. Extasen.
Lyckan. Men det är något annat. Den nyss avsvimmade missar slaget han måttat
mot mig då jag hinner rycka undan huvudet i tid.
Jag
backar någon meter. Våra ögon mönstras fortfarande i en blick.
Sen
vänder jag och börjar gå. Det är trots allt en promenad-boulevard som det står
i guide-böckerna. Och just när trycket börjar lätta i bröstet hör jag ljudet.
Det låter som när någon krossar ett salladshuvud.
Han
faller igen.
Jag
sluter ögonen.
Och
hoppas
Lika
innerligt som hårt.
Att det
inte är en rännil av blod som nu rinner i snön på paradgatan utan
hjärnsubstans.
Sen inser
jag att det här blir mitt sista dygn i denna förlorade stad innan jag drar luvan
över huvudet, knyter näven i fickan och fortsätter min vandring genom natten…
All I needed was I love you
swear I never knew it
Never felt the joy after all
this pain, and all the painkillers washed away in all this rain
And all the rain seemed to
fall down in one spot
Why am I the only one
getting wet when we're all on top
Well here it goes, another
shot
Maybe this one will get me to where my
heart stops
Oh, girl let me smell that
sweet whiskey breath
Throw me on the bed, and
love me to death
Oh, girl how I love this
sweet sexy mess
Throw me on the bed, and
love me to death
Love me to death, love love me to death
Distans i
inlägg: 5 kilometer
Total distans: 260 930 kilometer