Det snöar, stora tunga flingor landar på min tunna jacka. Jag har precis hämtat upp mitt visum till Kamerun och håller det hårt och nära hjärtat. Går förbi en av Stockholms största kyrkogårdar och funderar inte så mycket utan inser bara att det måste vara förbannat tråkigt att i alla evighet ligga och ruttna bort under en gravsten.
Speciellt i början av maj när det snöar.
Sommaren och hösten börjar sakta ta form i konkreta planer och utföranden. Min hjärna har mosats ihop av att stirra på en dator den senaste månaden. Och skicka mail till människor som har så hög skräpsmails-filtrering att Mount Everest blir till en lite kulle i jämförelse. Så jag måste ringa ännu flera gånger för att se till att någon ens har läst mailet jag skickade. När sedan någon på sprucken engelska över en knastrig linje förklarar att det nu till slut hittat materialet jag skickat , så är karusellen igång.
Telefonräkningen blir högre än det verkliga Mount Everest och telefon-manin är igång.
Jag ringer igen. De svarar. Jag ringer igen. De svarar. Och när jag återkommit tillräckligt många gånger köper de antingen jobbet eller säger att de inte har någon budget för det. Om jag inte lyfter luren till Finland där de på sin buttra engelska säger rakt ut innan de drämmer på luren:
" We have no use for your story"
Därför är det viktigt med konkreta planer om förverkliganden. När en butter finne försöker trycka ihop mig som en liten boll, eller när någon ilsken kanadensare säger att jag ska ge fan i att skicka så tunga filer till deras redaktion att deras mail-system brakar ihop och sedan lägger till att jag inte behöver maila dom ens överhuvudtaget.
Så jag håller passet hårt, för inuti finns en ny stämpel, slarvigt dit-tryckt så att det röda bläcket har runnit ut som läppstift i solen, redo att ta mig ut igen i den fria luftens andetag.
Det snöar i början av maj. Men det fäster inte på mig.
Just idag är jag oövervinnelig och accepterar allt som stör mig…
Distans i inlägg: 1 kilometer
Total distans: 75709 kilometer