Och hans ögon är så röda att blod i jämförelse är som vatten. Han skriker i förtvivlan. Med en röst av så mycket desperation så den blir till ett blint raseri. Med alla krafter han kan uppbringa försöker han övermanna de fem muskulösa männen som håller ner honom. Trots att han är satt i tvångströja där båda armarna är bundna kan de fem männen inte få honom still.
Flight AF 946 på väg mot Douala i Kamerun från Paris. Den är fullsatt förutom de två sista raderna där han sitter omringad av polismän i skottsäkra västar. Kvinnan bredvid mig gråter och skriker hysteriska rop på hjälp efter gud eller bara någon som kan stoppa vad som försiggår. Allas våras blickar är vända bakåt i planet där han nu brottas ner i flygplansstolen och en kvinna som måste vara läkare tar fram en spruta och kör in den i en av hans armar. Han skriker intensivare, ord blandas med gråt när kvinnan och de två poliserna som sitter bredvid försöker lugna honom. Som att bli älskad av sin bödel. Eller värre. Som att lugna en ko precis innan slakt.
Mannen till vänster om mig läser Financial Times under de 30 minuter hela situationen äger rum. Mannen fastnar på sidan om hur man planterar om sina tulpaner bäst och det efterföljande reportaget om tulpanernas paradis, Holland.
Han skriker fortfarande från den bakersta raden. Men hans röst avtar. Det låter som ett eko som försvinner och bara lämnar en tomhet som inte går att göra något åt. Jag mår illa och vill kräkas. Försöker övertyga flyg-värdinnan att mannen inte kan åka med. Hon ler vänligt och undrar om jag vill byta plats till business-class. Hon säger att hon kan inte göra något. Utan att det är kaptenens ansvar och att franska staten har bestämt att mannen ska utvisas.
Jag undrar om franska staten hade lagfört avrättning på alla svarta män om de också hade undantagit individen som avrättade från ansvar. För det är så det känns när mannen sakta somnar in i ett vaket koma tillstånd. Då jag ser hans blick igen, lika apatisk och känslolös som blicken måste vara på den personen som beslutat att han inte får stanna kvar.
Efter 30 minuter lyfter planet till slut. Jag har en känsla av att jag inte vill åka med, utan att jag vill hoppa av som en tyst protest mot den här världen. Men något håller mig kvar, kanske är det fegheten att protestera eller insikten om att det inte spelar någon roll i det här fallet. Sällan har jag känt mig så maktlös.
När han har tystnat börjar människor snart skratta igen, allt återgår sakta till det normala. Det börjas zappas på tv-skärmarna, champagne bärs in på silver-fat och ett behagligt sorl av röster i samspråk lägger sig som en mjuk dimma i luften. De två polismännen som sitter bredvid honom, de håller upp en filt så att vi inte längre ska se honom.
Det är lika fascinerande som skrämmande hur lätt vi människor glömmer det vi inte ser.
Olusten kryper under hela resan. Jag går förbi den bakersta raden. Han sover. Han har sönderriven tröja och nedblodade byxor. Sen går jag tillbaka till min plats och känner mig som en fegis. Beställer in tre whisky och sveper dom innan jag däckar.
När jag vaknar har han fått en hel t-shirt och rena byxor på sig. Han förs ut bakvägen från planet.
Han går upp i rök.
Ännu en illegal flykting har deporterats från Europa…
Distans i inlägg: 5332 kilometer
Total distans: 83586 kilometer